Berikande bok om projekterande

I boken Bygga en plats för möten – ett projekt i nära relation med omvärlden (Lärarförlaget) bjuder Ewa Hedenkvist, Bettan Lorentzson och Camilla Meyer på en praktiknära inblick i hur barn och pedagoger (och föräldrar) kan arbeta projekterande i förskolan, och med sin omvärld – och hur berikande det kan vara för alla inblandade, även för gammeltanter och betonggjutare. Men också för alla som långt efter att projektet har avslutats får möjlighet att möta det genom deras välkomnande plats – ”I grönskan vid ett vattentorn i Kalmar står en betongbänk och lyser i alla regnbågens färger för att tjugofyra barn och deras tre pedagoger på förskolan Trollet skapat en välkomnande plats tillsammans med några ”gammeltanter” (ur MB 3/13) – och nu även genom deras nya välkomnande bok.

När Modern Barndom besökte dem berättade Bettan Lorentzson att ”Idén om en ’bänk’ började egentligen efter en utflykt till Statsparken /.../efter att vi undersökt vad en välkomnande plats kan vara, på många olika sätt med barnen. Det var då de fick upp ögonen för sittplatser och för ’gammeltanter’/.../ vilket ledde till att de tog kontakt med Skogsråets träffpunkt för att höra om de hade några ’gammeltanter’ som barnen kunde få möta.” Och så framhöll de hur såväl barnen som de gamla tack vare bänken blev synliga för sin omgivning i stadsdelen Berga i Kalmar: ”två grupper som kanske inte alltid är så synliga i vårt samhälle”.

Med sin bok vidgar författarna nu dessa gruppers synlighet än mer, samtidigt som de väldigt konkret visar vad ett projekterande arbete i förskolan kan vara – och att kärnan i just deras projekt har varit ”de samarbetsallianser som har skapats med omvärlden”.

Birgitta Kennedy, Trollets tidigare pedagogista, som skrivit bokens inledning, tar där upp att förskolan måste vara en plats för delaktighet och demokratiska möten, och –citerar hon Gert Biesta, professor i pedagogik – att ”vi bör uppfatta utbildning som att i första hand gälla människors möjligheter att bryta in i världen, att finna sin egen röst, att konstituera sig som unika, särskilda varelser”.

Bygga en plats för möten visar på vikten av pedagogisk dokumentation. Författarna berättar också om hur de utvecklar reflektionsväggen till att bli tredimensionell och arbetar för att skapa en vetenskaplig vana hos barnen, samt med experimentstationer utomhus för att barnen ska kunna se hur material påverkas av väder och vind, därtill ställer föräldrarna inför samma utmaningar som barnen för att de ska bli mer delaktiga och ge deras arbete tillbaka till barnen. De berättar om valen som de som pedagoger ständigt ställs inför och som de ofta aldrig får veta om de gjorde rätt samtidigt som de ibland ser att de borde ha lagt större vikt vid annat än de gjorde. Ett reflekterande och ifrågasättande av det egna arbetet gör boken desto mer intressant.

Men för att ändå klara att hålla fast vid något slags riktning bland alla kreativa och utforskande möjligheter som så många inblandade ska ha del i (barn, pedagoger – därtill än fler här) så lyfter Ewa, Bettan och Camilla fram den kompass de faktiskt har för detta: ”Vid varje val tog vi hjälp av vårt syfte och våra fokusfrågor för att veta vilken riktning vi skulle ta för att få en röd tråd i vårt projekt”.

Författarna lyckas därmed med att både ro ett långt projekt i hamn – tills den välkomnande bänken står där i ett grönområde vid vattentornet ett stenkast från förskolan – till att dela med sig av just detta speciella projekt men också att synliggöra vad projekterande är mer allmänt. Därtill med många fina bilder. Och att barnen får komma till tals. Men kanske kunde de ha fått det än lite mer, likaså att sista delen i projektet inte hade behövt avslutas så abrupt. Några sidor till bara ... 

Text Maria Herngren