I ATELJÉN HAR MÅNGA SAKER EN SJÄL

– ”Stanna här” sa Eva Andersson som ville få in konstnärer i Botkyrkas förskolor redan då, när jag och en kollega turnerade runt med en barnteater vi gjort, berättar Andrei Khotimtchenko, konstnär och ateljerista på förskolan Aspen. Drygt tjugo år senare är han kvar i Norsborg i Botkyrka kommun. Långt från uppväxtens Sankt Petersburg, där han utbildade sig till konstnär innan han flyttade till Sverige för att vid sidan om sitt konstnärskap arbeta som lärare i teckning och måleri för vuxna, innan han nappade på förskolerbjudandet.

– Jag är så glad att jag bytte. Det är mycket roligare att arbeta med barn. Som konstnär får jag också mycket tillbaka från barnen. Att jobba med vuxna, som jag gjorde när jag var lärare i teckning och måleri på olika studieförbund, var däremot mycket mer fyrkantigt. Barn förbinder olika saker mycket lättare. De fördömer inte heller någon, rubbar lätt på sina åsikter, och prövar gärna nytt. De är fantastiska att jobba med. Du är alltid välkommen, och de är alltid glada att få jobba med dig.

Sedan i höstas är Andrei Khotimtchenko tillbaka på förskolan Aspen där han jobbade runt sekelskiftet. För första gången har han en heltidstjänst som ateljerista, och behöver inte längre brottas med att få ihop en kombinerad pedagogtjänst med ateljeristauppdrag utan kan ägna sig helt åt just det han ser som ateljeristans viktigaste uppdrag.

– Vi har även en snickarbänk som jag skulle vilja ha plats för, men jag vet inte riktigt var än. Andrei visar stolt runt i de rikt utrustade ateljéerna. Förutom de mer analoga där han arbetar med framför allt förskolans 4–5-åringar har Aspen även en stor och rikt utrustad digital ateljé. Ateljéerna tycks väl inarbetade ändå fanns de inte där för bara ett år sedan när Modern Barndom besökte Aspen och intervjuade förskolläraren Tanya Salman (MB 4/16). 

Andrei arbetar mycket med att förbinda även de analoga uttrycken med de digitala. Och gamla traditioner med nya. Som exempel visar han hur de använt gamla virkade mormorsrutor digitalt. Hur barnen har fått lära känna detta gamla hantverk och använda det vidare, genom att ta bilder som sedan kan mångfaldigas, förstoras och förvandlas.

– På så sätt kan mormorsrutorna få nytt liv. Jag skulle också vilja förbinda olika generationer, låta äldre och barn mötas i ateljéerna och ta del av varandras berättelser. Att förbinda är jätteviktigt. Det gäller inte bara uttryckssätt och saker utan även sådant som demokratin, så att den inte försvinner utan att det som varit binds samman med nuet och med framtiden.

På så sätt är varje sak i ateljén viktig, förklarar Andrei, och visar på penslar, färger, papper, lera, men också på olika naturmaterial. Och gamla ting! För saker har också en historia, skeenden, möten och annat som de laddats med.

Men digitala verktyg är också viktiga och väldigt användbara, påpekar Andrei Khotimtchenko, för att de tillför något annat.

– Jag använder dem jättemycket, inte minst för att de är så bra när man dokumenterar. I Reggio Emilia sätter man fokus på processerna. Resultat är förstås också viktiga, att få se att något blir färdigt och bra. Men att kunna få syn på och följa processer är enormt viktigt. Som den här, säger Andrei och visar en minidokumentation på väggen i ateljén då han hade turen att höra en kille säga till en annan ”Det där är konstnärligt!” medan Andrei dokumenterade deras arbete med att måla grenar. Och hur killen sedan fortsatte att förklara för den andre vad det är som gör ett arbete konstnärligt: 

”Det är för att just den här färgen är en sådan som konstnärer får fram”, sa han samtidigt som han pekade ut en särskild nyans som de fått fram på ett ställe på grenen.

Andrei visar på en annan vägg med porträtt som barnen gjort av varandra. Här berättar han om en flicka som målade alla sina kamrater mörkhyade fast de inte alls var det. Men i den detaljen valde hon att göra sina kompisar lika henne själv.

Förskolan Aspen ligger uppe på Eriksbergsåsen, i ett av de miljonprogramsområden som byggdes i Norra Botkyrka på 1970-talet. Men området känns snarare som landet, med skog och natur alldeles runt förskoleknuten. Fast bara några steg därifrån kan man skåda vida omkring och även ut över Norsborgs täta bebyggelse. På denna bergås finns inte bara de hus som Aspens barn och deras familjer och många andra människor bor i utan också idel gamla rösen från bronsåldern.

– Titta, de här gamla silarna kan man göra papper med. De hade jag när jag jobbade här 2002. Nu ska vi göra papper med dem igen. Och böcker! Andrei ler och förklarar att hans arbete handlar mycket om hållbarhet också. 

– Men jag vet inte om jag hade varit kvar i förskolan idag om jag inte hade gått ateljeristautbildningen för ett par år sedan, och träffat alla fantastiska människor där, särskilt Annika och Ebba (Annika Åkeblom och Ebba Theorell, red. anmärkning). Den utbildningen satte otroliga spår i mig, den förändrade verkligen mig. Och att min chef Soledad Quiroz ville ha mig som ateljerista på Aspen, och att ha henne som chef i ryggen för att kunna jobba Reggio Emilia-inspirerat betyder enormt mycket.

– Det är viktigt att göra plats för konsten i förskolan – och estetiken, den är allt. Det ska vara snyggt och välkomnande, men också överraskande och lite provocerande på ett bra sätt. Därför är det så viktigt att vi inte tappar idén om ateljéer på förskolan, säger Andrei Khotimtchenko, som också kommer att utveckla just detta i Modern Barndoms serie Ateljeristan & Kulturen i ett uppslag som kommer i april (nr 2/18) om hur han använder sig av sitt eget konstnärskap som ateljerista.

Text: Maria Herngren

Bild: Andrei Khotimtchenko