Reggio Emilia Institutet 25 år! Från AREA till Pärmusslan till ett institut

PÄRLMUSSLAN SOM FÖRVANDLADES TILL ETT INSTITUT 

Barnen – en källa till förnyelse – så löd rubriken för de föreläsningar som var en del av invigningen av Reggio Emilia Institutet våren 1993. 

På Kulturhuset i Stockholm samlades en förväntansfull publik med ett gemensamt intresse för barn, pedagogik – och Reggio Emilia-inspirationen. Under tre dagar före- läste Loris Malaguzzi och Vea Vecchi från Reggio Emilia, Gunilla Dahlberg, Carlo Derkert, Karin Wallin, Magne Ragndalen, Gunilla Lundgren, Lena Eriksson, Kenneth Ritzén, Jon-Roar Bjørkvold, Gunnar Handal, Karin Furness och pedagoger från förskolan och skolan Solskenet i Uppsala. Alla bidrog på olika sätt att utifrån sina utgångspunkter skapa en känsla för Institutets målsättning och det förhållningssätt man ville verka för. 

Två citat från broschyren som trycktes med information om föreläsningarna fick ange tonen i det nya Institutets förhållningssätt. Det ena är av Loris Malaguzzi: ”1900-talet upptäckte barndomen, men har ännu inte upptäckt barnet.” Det andra är av Vàclav Havel: 

”Hopp är inte optimism. Det är inte en övertygelse om att något kommer att gå bra, det är en visshet om att något har en mening – utan hänsyn till hur det kommer att gå.” 

Reggio Emilia Institutets dåvarande ordförande Harold Göthson skriver i sin inledning att det inte bara handlar om ett synsätt på teori och praktik kring barn, ett mål var också att påverka debatten om barn- och ungdomspolitik. Syftet med Institutet beskrev man som att man ville: 

• öka förståelsen för och kunskapen om hur en Reggio Emilia-inspirerad pedagogik kan utvecklas i Sverige 

• påvisa och argumentera för de möjligheter som ryms i den moderna barndomens flerkulturella karaktär. 

AREA-gruppen 

Egentligen började alltihop med en arbetsgrupp som bildades 1988 och kallade sig för AREA – Arbetsgruppen för studier av Reggio Emilia. Alla medlemmarna hade anknytning till den svenska barnomsorgen och de flesta av dem var sedan med och bildade Reggio Emilia-institutet. Det var framförallt ledningsfrågor som intresserade AREA-gruppen. Under 1980-talet började kraven på att spara på barnomsorgen bli allt starkare och de frågor som gruppen ville samlas kring handlade om ledningens betydelse i samband med det. Två grundläggande frågor man samlades runt var:

• Hur ser en ledning som sätter barnet i centrum ut?

• Vad kan vi lära oss av Reggio Emilia?

Medlemmarna i AREA gjorde en första gemensam studieresa till Reggio Emilia 1989. Innan dess hade man arrangerat en serie seminarier kring barnomsorgen i Sverige och i Reggio Emilia. Närmandet till den pedagogiska filosofin i Reggio Emilia byggde inte på ett intresse för att hitta en ”ny alternativ pedagogik”, utan det man såg och lockades av var en verksamhet som arbetade med att utveckla det bästa i hela den pedagogiska traditionen i arbetet med små barn. Verksamheten i Reggio Emilia ville lära av de egna erfarenheterna – men i dialog med många olika pedagogiska idéer och andra vetenskaper. Man såg sin pedagogiska filosofi som en metod att inte fastna i metoder.

Något som också inspirerade AREA-gruppen var att man i Reggio Emilia såg en hel kommun som stod bakom en pedagogisk filosofi – och en praktik. Hela samhället är engagerat i förskolorna. Ytterligare ett förhållningssätt som man tog upp som inspiration apropå ledningsfrågor, var uttalandet från Reggio Emilia att ”man ville underordna administrationen vardagens problem och inte tvärtom”. 

Från AREA till Pärlmussla 

Torget, ett diskussionsforum för ledningsfrågor som Harold Göthson tagit initiativ till, kom att tillsammans med AREA föregå det som blev Projektet Pärlmusslan. Pärlmusslan startade 1991 men då under namnet Barnens röst. Syftet med projektet var att ”ge barn en stark ställning i välfärden”. Man ville också samarbeta med Reggio Emilia, arbeta med inspiration från en flerkulturell miljö, bidra till förbättrad pedagogisk dokumentation och skapa en kooperativ mötesplats för dialog. 1991 görs också en studieresa till Reggio Emilia, organiserad av Kerstin Edlund och med Anna Barsotti som en av tolkarna. 70 personer deltar.

1992 görs projektet Pärlmusslan till en ekonomisk förening som vid årsskiftet 1992-93 kommer att omvandlas till kooperativet Reggio Emilia Institutet. Under 1992-93 börjar man också bygga upp ett nätverk med 200 personer från hela landet. 

Från Pärlmussla till Institut 

Under Reggio Emilia Institutets första år, 1993, börjar Vea Vecchi, ateljerista och en central person i Reggio Emilia, ge sin kurs i pedagogisk dokumentation Att skärpa ögat. På hösten startade Anna Barsotti och Karin Wallin kursen Det forskande barnet och deltagare från hela landet kom för att vara med. Samma kurs hade hållits på Pärlmusslan under namnet För elden vidare.

Institutet flyttar in i Lärarhögskolan i Solna där man får hyra lokaler. Gunilla Dahlberg, numera professor i pedagogik, då docent, planerade tillsammans med Institutet en försöks -och forskningsverksamhet kring Reggio Emilia-inspirerad pedagogik i Sverige. Det resulterade så småningom i det som kallats Stockholms projektet och sedan dess har samarbetet mellan LHS och Institutet fortsatt. 

Text: Marika Gedin 

Illustration: Karin Gandini

Fotnot: Denna artikel är från Modern Barndom OM Reggio Emilia Institutet 15 år