Perspektivöppnande dialog kring den komplexa didaktiken

I sin lilla sovjetlägenhet i Minsk sitter den unge flerbarnsfadern Lev och ordnar sina begrepp om lärande och pedagogikens gränser. Länge är hans begåvade förslag fördolt för västerländska teoriarbetare i skola och akademier. Så sipprar de igenom gränsen mellan världsbilder och ur detta formas Vygotskijtraditioner kring hans begrepp och benämns i väst som den sociokulturella vändningen där han själv talade om ett kulturhistoriskt perspektiv. En viktig introduktör blev den i Reggio Emilia så uppskattade och nyligen avlidne Jerome Bruner.

Idag är det allmänt vedertaget att hänvisa till Vygotskijs tänkande som han utvecklade omgiven av de stora utrensningsaktionerna i det Stalinstyrda Sovjet under 1930-talet. Det kan ses som ett budskap att tankar inte är så lätt att kontrollera och inordna i rättrogenhet.

Hur klassrum, frågeställningar och urval av stoff designas i denna förhandling blir avgörande för de inblandades medvetande processer. Det har Staffan Selander, numer professor emeritus, ägnat sin forskargärning åt. Han har velat komma längre än att konstatera ramfaktorer som styr genom att försöka förstå hur de styr. Ur detta har det kommit en strid ström av avhandlingar och böcker, bland annat tillsammans med Gunther Kress.

Det är med den inställningen som jag går i dialog med Staffan Selanders bok Didaktiken efter Vygotskij (Liber). Bredvid mig i bokhyllan finns förutom böcker av Vygotskij också de som skolpsykologen Leif Strandberg skrivit om och i samtal med Vygotskijs texter. Här finns också läraren Anne-Marie Körlings bok Nu ler Vygotskij. Framför allt är det den fruktbara hållningen till teorier som den boken bygger på som jag vill ha med mig in i läsandet. Hennes idé är nämligen att hon har bjudit in ”sin Vygotskij” till sin egen undervisning. Precis som hon också då och då gjort med Piaget eller Skinner. Framför allt hjälper en sådan hållning till de stora teorierna oss att upprätta lärarpraktiken som det viktiga och sedan fråga sig om teoretikerna har något att bidra med till lärarens strävan med sin eget praktiska teoriarbete. Teoretiker äro vi nämligen allihopa. Jag med – och Du med!

Så till Selanders bok där han inledningsvis konstaterar, med hänvisning till Robert K. Mertons bok On the Shoulders of Giants sin skepsis mot att fastna på mästares axlar. Han låter detta också vara Vygotskijs hållning när han introducerade Piaget för ett ryskt sammanhang med motiveringen att inte stirra oss blinda på hans forskningsresultat. Viktigare var att försöka förstå de teoretiska utgångspunkterna och vilka frågor han formulerade för att kunna överskrida dessa och gå vidare. Samma hållning vill han nu tillämpa på Vygotskijs eget arbete. Det är en sympatisk hållning av respekt och axlande av eget ansvar när man också förhåller sig till andra erfarenheter från starka praktiker som exempelvis den i Reggio Emilia.

Den som tänker sig en informativ lärobok utifrån denna boks titel kan bli besviken. För det är i skenet av sin egen process han tar sig an Vygotskij, och ganska snart blir det klart att boken leder fram mot det designteoretiska perspektiv som är Selanders eget.

Selanders bok är bunden till hans egna långvariga arbete på didaktikens fält. Han menar att den vore svår att skriva för en yngre forskare som ”idag inte ha(r) möjlighet att inom ramen för sin anställning arbeta med bok i ett läge då det i princip endast är internationella forskningsartiklar som utgör meriteringsgrund”.

Selander fastslår att didaktiska frågor alltid omgärdas av motsättningar och paradoxer. Hans syfte är att ge verktyg för att balansera drivkraften att stödja andras lärande mot för tillfället rådande politiska inriktningar. Boken föreslår inga lösningar utan vill ge perspektiv och peka på frågor som kan brukas för att utveckla lärandet om sin egen praktik.

Han erbjuder oss en gedigen referenslitteratur som också speglar hans egen bildningsresa. I den möter vi referenser från hans grundutbildning till senare egna mästare och forskarkollegor som de personer med vilka han byggt ett eget sammanhang som kolleger och doktorander.

Även om Vygotskij är bokens signalreferens så blir han mer som ett självklart golv som idag kan ses som allmänt accepterat. Vid sidan av Vygotskij finns här många fler återkommande ”influencers” som Zygmunt Bauman, Ulf P Lundgren, Basil Bernstein, med flera. Hela denna referenskrets låter Selander utgöra bokens första del som han samlat kring tre kapitel. I det första fokuserar han på didaktiska utgångspunkter ”som kan stödja enskilda individers möjligheter att verka i ett samhälle under genomgripande förändring”. I det andra problematiserar han arbetet med att konstruera också de tre historiska epoker – den mimetiska, den logocentriska och den applikatoriska – som han identifierar som olika didaktiska tankefigurer. I det tredje, och sista, belyser han de sammanhang som har aktualiserat olika teorier om det så aktuella begreppet lärande.

Efter denna historiska och teoretiska bakgrund utvecklar han sedan i bokens andra del sina utgångspunkter och nuläget för den designteoretiska forskningsansats han själv har kommit att forma och bidra till. Med Zygmunt Bauman karaktäriserar han vår tid som en –inte postmodern utan – senmodern ”flytande” epok som förändrar våra relationer och handlingsutrymmen. Våra uppfattningar om vad som är privat och offentligt, vad som ska fredas och vara tillgängligt, vad som är globalt och lokalt är utmanade och i rörelse. Men med det som utgångspunkt vill Selander betona vilka ”förmågor” som aktualiseras och behöver vara grundläggande i dagens utbildning. Utgångspunkten för att idag tala om de så kallade ”21st centuray skills” (till vilka färdigheter – och inte faktakunskaper – som problemlösning, kritiskt tänkande, kreativitet och interpersonell kommunikation brukar räknas) problematiserar också sådant som var lärandet ska äga rum, vilka resurser som krävs och vem som ska anses som expert inom ett område.

Detta tänkande har under våren 2018 kritiserats av inte minst upprörda välutbildade föräldrar som i sina barns skoluppgifter inte känner igen den skola de själva var framgångsrika i.

Detta tänkande är ett viktigt fundament i uppbyggnaden av den läroplan vi har idag för grundskolan, något som kan verka förbryllande eftersom den fastslogs under tiden Jan Björklund var utbildningsminister. Men detta kan också illustrera vilken komplexitet som just nu omgärdar den politiska retoriken om att förbättra skolan.

I bokens andra del får vi också ta del av vad Selanders designteoretiska syn på didaktiken kan innebära. Han diskuterar här vad distribuerad design för lärande och multimodal förståelse av kommunikation kan bidra med för att förstå lärande; hur lärande i informella sammanhang kan kopplas till lärande i formella sammanhang samt hur digitala tekniker kan medföra nya möjligheter att organisera undervisning. Hans perspektiv inbegriper också reflektion över kunskapsbildning och kunskapsrepresentationer men också frågor om hur man rättvist man kan bedöma dessa tecken på lärande.

För den som inte redan är bekant med det designteoretiska perspektivet förklaras sådana begrepp och analysverktyget LearningDesignSequences som utarbetats för studier av lärsekvenser av olika slag.

Staffan Selander avslutar slutligen med en epilog där han understryker att hans ambition har varit att rekonstruera en ny hållning och inte att enbart dekonstruera tidigare teoribildningar. Sympatiskt nog fastslår han att ett designteoretiskt tänkande inte har några totalitetsanspråk. Utan det letar efter att utveckla den verksamhet som redan finns, och som kallas skola och undervisning, varhelst denna äger rum.

Med Didaktiken efter Vygotskij – Design för lärande har Staffan Selander gett mig en möjlighet att återbesöka texter som jag tidigare läst eller försummat. Framför allt har jag tilltalats av den respektfulla hållning som han också visar teoretiker och perspektiv som han känt motstånd inför. Att våga tillskriva sin motståndare erkännande för dennes motiv istället för att skandalisera är synnerligen välgörande, inte minst i dag när vi verkligen behöver förbinda kunskap och delaktighet i en allmänbildande skola som bidrar till demokrati.

Om detta sista perspektiv – delaktighet – har jag själv, tillsammans med lärarna Francoise Dubois och Ingela Söderholm på förskolan BarnCompaniet och grundskolan Fria Emilia i Boden, lämnat ett manus till samma förlag som förlagt Selanders bok.

Selanders bok passar förstås särskilt alla lärare som söker en dialog mellan sin praktik och teorierna, men också politiker och många andra som vill något med skolan idag.

Harold Göthson
Föreläsare och senior rådgivare för Reggio Emilia Institutet