Visa: Exkl moms | Inkl moms

EXKL | INKL MOMS

Bordercrossing i Örebro

Det är nu det börjar!

2018-12-13

Förskolepedagoger i strid ström, men också förskolechefer, specialpedagoger, studenter på olika gymnasieprogram, kulturskolan, lärarstudenter, fritidspedagoger, kulturarbetare, politiker, föräldrar, barn och andra Örebrobor, men också många långväga gäster, har under hösten besökt den turnerande utställningen Bordercrossing i Örebro. I ateljéerna har de kunnat utforska och skapa själva, både digitalt och analogt, med många material och verktyg samt värdar som stöttat och utmanat dem. En av de sista utställningsdagarna åker Modern Barndom också dit och får vara med om en eftermiddag då gränser korsas, nya relationer knyts, seenden skärps, tankar och göranden vidgas, processer startar, precis som för så många andra. En vecka senare kommer den glada nyheten att Bordercrossing blir kvar i Örebro ända fram till sista mars 2019.

Utställningen har varit väldigt välbesökt. Ofta har det varit fullt i de grupper vi har tagit emot varje förmiddag och eftermiddag, även kvällar, berättar Anna Eklöf, pedagogista och projektledare för Bordercrossing i Örebro.

Sedan den 6 september har hon mött alla som kommit till den tidigare förskolepaviljongen i stadsdelen Varberga där utställningen från Reggio Emilia visas tillsammans med två nya ateljéer – en naturateljé och en scenografi- och konstruktionsateljé. Drygt en vecka återstår av de tre månaderna – tror vi som är där denna dag – men när utställningen skall stänga och detta skall publiceras på Modern Barndoms hemsida hör Anna av sig och berättar att den kommer få vara kvar. I flera månader till! Men som sagt, om det vet vi inte denna dag sent i november när säsongens första iskyla får kvicksilvret att störtdyka i Örebro.

BORDERCROSSING

Bordercrossing är en utställning från Reggio Emilia i Italien på turné i olika kommuner i Sverige genom Reggio Emilia Institutet. På varje plats bygger institutet – tillsammans med ateljeristor från Italien och Sverige – nya stadsateljéer där analoga och digitala uttryck möter naturen precis som utställningen visar exempel på sådant utforskande i Reggio Emilias kommunala förskolor. Genom ateljéerna får alla som besöker utställningen också rika möjligheter att prova på det själva. 

– Nu är det bara drygt en vecka kvar. Det är förstås lite vemodigt. Men när vi stänger är det inte slut, tvärtom. Det är nu det börjar i våra förskolor! säger förskolläraren Lise-Lott Windefelt, en av värdarna.

En stor del av Örebros mer än 1500 pedagoger i kommunens 150 förskolor, där det går 8 300 barn, har redan varit där. Det är dessutom den tid på året då flera virus är i omlopp, så idag är besökarna bara åtta, mot vanligtvis 25-30. Alla välkomnas in i värmen av Anna och värdarna, och av utställningen som möter dem direkt i rummet som öppnar sig mot entrén. Även ateljeristan Vea Vecchis röst hörs från filmen som rullar i rummet intill. 

När alla är på plats presenterar Anna Eklöf utställningen, värdarna och vad som väntar dem de närmaste timmarna, som att de måste ut i kylan igen. Men ingen protesterar, förskolepedagoger är vana att vara ute i alla väder.

– Gå ut i 10-15 minuter och gör er nyfikna och känsliga inför naturen. Ta med något in som ni undrar över vad det kan bli, och en bild med er mobil eller padda för att undersöka den här inne, gärna en kort film också, säger Anna och fortsätter:

– I våra ateljéer kommer ni sedan att kunna bygga upp en egen värld med det ni tagit med er, en microvärld eller macrovärld, där ni kan ta med er sak och koppla in er bild eller film med allt som finns i vår scenografi- och konstruktionsateljé. Där finns också en ljudateljé. Och i vår naturateljé finns många olika stationer där ni kan undersöka och skapa med lera, färger, ståltråd ...

Tänk att det är små öar ni reser till där ni skall undersöka det ni har med er och sedan återsamlas vi här halv fyra för att reflektera tillsammans över det ni varit med om. Värdarna finns också här för att stötta er.

På vagnen vid entrén finns olika material uppdukade. Därifrån får de välja något att ta med sig ut, och en lupp eller förstoringsglas samt en liten box att lägga det de vill ta med sig in.

VARBERGA I ÖREBRO

Bordercrossing visas i stadsdelen Varberga som ligger 3 kilometer från Örebro centrum, med många flerfamiljshus, som rymmer 1600 lägenheter, byggda under 1960-talets miljonprogramsatsning. Det är också en stadsdel med mycket natur.

Naturen är täckt av ett tjockt lager vit gnistrande frost. Väl inne igen smälter iskristallerna fort på alla medplockade fynd, samtidigt som en röst hörs:

Jag märkte inte ens att det var kallt.

Några söker sig först till scenografi- och konstruktionsateljéns micro- och macrovärldar för att undersöka det de har fotograferat och filmat. Den är uppbyggd så att besökarna lätt skall kunna flytta sig mellan olika världar, och kunna se kopplingarna mellan det digitala och analoga, och hur man kan förstärka olika kopplingar och processer åt flera håll. Till deras hjälp finns Lise-Lott Windefelt:

– Här kan ni pröva att projicera på olika material, tyger, papper, och på de stora rören och se vad som händer. Förstora och förminska. Hur kan man bygga och lägga till och fånga upp det man vill undersöka. Jobba i flera lager och laborera.

De börjar försiktigt, laddar ner en av deltagarnas frostiga bilder, senare även en film, och projicerar den mot olika material.

– Så maffigt det blev med det skrynkliga pappret.

– Ja, bilden blir mer levande på det.

– Bilden går igenom tyget så jag kan vara inne i bilden!

De prövar och hjälps åt. Lise-Lott tar fram stora färgade plastskivor och speglar så de tillsammans kan få bilderna att reflekteras på olika ytor, också på varandra, och studsa vidare i rummet, från den ena till den andra.

– Hur gör vi bilden synlig och vad vill vi få syn på? Vad är det barnen ser, upplever och upptäcker? Vi ska förstås inte bara titta på det digitala utan även kunna teckna och måla, påpekar Lise-Lott och visar att sådana material också finns där.

I ljudateljén kan de undersöka sina utefynd vidare på nya sätt. Tiden går fort.

– Nu tror jag att ni ska resa vidare, in till naturateljén så ni hinner pröva fler stationer, påminner Anna Eklöf.

Där får de möjlighet att titta väldigt nära på det de tagit in, men också på de naturmaterial som finns där, välkomnande och vackert uppdukade.

– Jag skulle aldrig gissat på granbarr!

Det som projiceras på väggen ser snarare ut som en enorm slanggurka.

Med äggen kan man få fatt i detaljer som man absolut inte kan se med blotta ögat, men också nya världar, säger Anna Eklöf om de digitala mikroskopen som fascinerat så många besökare. Webbäggen väcker ofta ny nyfikenhet och förundran inför naturen.

– När barn får jobba så här, på många olika sätt kan man se hur de verkligen skapar en relation med naturen. För barn är det ingen skillnad på analogt och digitalt utforskande, fortsätter Anna.

En bild på ett vackert frostigt spindelnät fyller snart en annan vägg. Värden och ateljeristan Karin É Thoren visar hur de kan laborera digitalt med sin nytagna bild. Pedagogerna söker sig fram med tunna och tjocka linjer, olika färger, och börjar måla på bilden tillsammans. Andra prövar leran och ståltråden. På ytterligare ett bord finns olika färger att blanda och prova med penslar och papper.

De här färgerna är utvunna av växter. Man kan också mortla och göra sin egen färg, och skapa en egen färgskala. Detta är helt nytt för Örebro och det är roligt att vi fick något extra här, säger Karin och berättar hur den ”stationen” kom till:

– En av de italienska ateljeristorna fick idén när vi pratade om hur vi utforskar sinnligt. Inte minst hur en av våra kockar arbetar med måltidspedagogik, och Evis projekt där hon och barnen har jobbat med rödbetor på alla möjliga sätt. 

Evis Magnusson är ateljerista i Varberga, precis som Karin É Thoren, och värd på Bordercrossing tillsammans med pedagoger från hela Örebro under en halv eller hel dag i veckan.

– Till skillnad från Haninge och Södertälje har vi ingen egen utställningsdel här, eftersom det inte fanns plats för det. Det kan jag sakna. Särskilt det vi gör i Varberga förskolor, ett område med mycket omflyttningar, hade varit roligt att visa, säger Evis, som dröjt sig kvar efter att sitt förmiddagspass.

– Nu hoppas vi att det här får en fortsättning. Alla pedagoger som har varit här har fått med sig något, något som öppnat ögonen för olika saker, särskilt hur de ser på digitalitet på ett annat sätt, för som många sagt: ”Aha, kan man göra så här!” Men också inför naturen. Att det inte behöver kosta så mycket, och att det finns mycket man kan göra ganska enkelt, säger Evis.

Det märks att många upptäcker processandet här, att det aldrig tar slut. Hur mycket man kan undersöka, på så många olika sätt och med många olika material. Det finns också en längtan efter att slippa resultattänkandet. Timmarna här har blivit en ögonöppnare för processer för många, säger Anna.

Hon och värdarna, men också besökarna, har också sett hur olika människor närmar sig olika miljöer, material, utforskande och skapande, att de själva gör precis som barnen. 

– En del står stilla och bara tittar och känner av rummet länge innan de går in i något medan andra kastar sig på något direkt, säger Anna, vilket blev tydligt även denna eftermiddag, i slutreflektionen, att man faktiskt kan delta även fast man ”bara” tittar på.

Vi får inte heller glömma att det första gången många ser sådana här miljöer. Det kan bli väldigt överväldigande, fortsätter Anna.

– Den här utställningen är verkligen ett projekt i sig. Även om den har en kärna så blir den väldigt olika där den visas, för rummen, miljöerna, människorna och sammanhangen är nya, säger Karin och tillägger:

– Jag kan också se i min förskola hur mycket ”smitta” som redan kommit härifrån, som en ny syn på digitalitet och nya miljödimensioner, vilket jag tror håller på att hända lite överallt i Örebro, fast våra förskolor är väldigt olika.

– På våra måndagsmöten har vi börjat prata om estetik på ett helt annat sätt. Det spelar ingen roll hur mycket jag har talat om det tidigare. Plötsligt har de fått en annan möjlighet att sätta sig in i det med sina egna kroppar här, och känna och förstå på ett helt annat sätt, säger Evis.

Nu gäller det att vi får möjlighet att fortsätta grotta i det här, fördjupa oss, så att Bordercrossing inte bara blir en happening, säger Lise-Lott, som också sett saker hända i sitt förskoleområde, som att pedagogerna börjat skärpa blicken på ett annat sätt.

– Det är för tidigt att säga vad som nu händer i förskolorna i Örebro. Men det ska bli spännande att se vart det leder. Många säkert kommer arbeta med digitala material på ett annat sätt, så barnen får bli producenter istället för konsumenter. Och pedagoger som har haft svårt att hantera digitala verktyg har plötsligt börjat fråga och ser dem som viktiga, tillägger hon.

– Andra material som man tror att många har erfarenhet av, som leran, har många pedagoger faktiskt aldrig jobbat med. Jag skulle verkligen önska att vi kunde få fortsätta vidareutbilda pedagogerna i det också, för att få till en fördjupning och kontinuitet i Örebros förskolor, säger Evis.

Jag hoppas att ateljéerna får vara kvar. Att det kan bli en stadsateljé även i Örebro, och att vi då kan ha egna utställningar på det vi gör i våra förskolor, säger Jennie Björk, ytterligare en av dagens värdar.

Sammanlagt har 25 förskollärare och ateljeristor varit engagerade som värdar en halv- eller heldag i veckan under Bordercrossing i Örebro, tillsammans med projektledaren Anna Eklöf som varit där varje vardag. Ett värdskap fyllt av mycket workshoparbete samtidigt som det blivit en pedagogisk fortbildning. Värdarna fick rivstarta förra våren med en utbildningsdag på Bordercrossing i Södertälje, och strax innan öppnandet i Örebro fick de en utbildningsdag med ateljeristorna från Reggio Emilia som hjälpt till med ateljéerna.

– Det var verkligen som om vi var i Reggio Emilia den dagen, minns Anna.

– Ja, det var något extra, allt var så genomtänkt. Särskilt hur de tänker för barnen. Hela deras förhållningssätt som de förmedlar är så fyllt av respekt och värme gentemot barnen, fortsätter Karin.

Jag har också lärt mig något nytt varje gång jag varit här, som hur någon använder ett material på ett nytt sätt eller har specialkunskaper om något, säger Evis.

Var tredje vecka har värdarna dessutom träffats i gemensamma reflektionsmöten, eftersom de annars bara träffar de värdar de arbetar med.

– Ateljéerna har ändrat sig med naturens förändringar under hösten. Det har också påverkat oss och utforskandet här, fortsätter Anna. Som att denna dags pedagoger har med sig bilder i en helt annan färgskala än tidigare i höst, fast uppgiften är densamma. Det blir tydligt när man tittar på de bilder Anna Eklöf lägger ut på Instagram, en bild från varje workshop:

Bordercrossing i Örebros Instagram 

– Vi tror att om de som besöker oss själva får välja ett material i naturen får de också en relation till det, som sedan förstärks genom alla olika sätt man kan undersöka det på här. Det blir också en röd tråd i undersökandet. Istället för att man bara går från station till station och tittar och prövar de saker som finns där får man en möjlighet att förbinda allt och studera samma sak på många olika sätt, säger Anna, och lyfter fram hur lärorikt det också blivit för många med samarbetet, antingen man kommer från samma arbetslag eller aldrig setts förut.

– För mig har det varit spännande att få möta olika arbetslag, se var de befinner sig, och försöka förstå vad jag kan tillägga, förklarar Lise-Lott och tillägger:

Vi måste också våga lita på att alla får starta sina processer ur de glimtar de kan ta till sig och förstå att vi inte kan gå för fort fram.

Framförallt har Bordercrossing under hösten i Örebro vänt sig till förskolornas pedagoger. Inte till barnen, även om några förskolor varit där. Bland annat grannhusets Ur och Skur-förskola där barnen, föräldrarna och pedagogerna är vana vid naturen, men inte inomhus som i naturateljén.

– Det man slås av med de barn som varit här är deras enorma entusiasm och fascination i utforskandet, säger Anna Eklöf, när ännu en workshop går mot sitt slut och dagens entusiastiska och fascinerade vuxna tackar för vad de fått vara med om.

Det är dags för Modern Barndom att göra detsamma. Men innan mörkret och kylan tar vid pratar vi om framtiden, vad som kommer att hända när utställningen är slut. Anna och värdarna vet inte. Men de hoppas att ateljéerna får vara kvar och bidra till den process som just börjat i Örebros förskolor.

En vecka senare vet de. Bordercrossing får vara kvar i flera månader till, så nu har Anna redan börjat boka in nya besökare, nya workshops och nytt utforskande för 2019.

Text Maria Herngren

Bild: Anna Eklöf & Bordercrossing

Reggio Emilia Institutet och Bordercrossing

Bordercrossing har tidigare varit i: