”Lyssnandet pedagogik” lika aktuell idag

Redan i den första Lyssnandets pedagogik – etik och demokrati i pedagogiskt arbete (Liber, 2005) tar Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi med sina läsare på en ”utvecklingsresa” som innebär att man inte är densamma när man nått bokens slut. De visar inte bara vad en lyssnandets pedagogik kan innebära, genom att man så nära får följa en förskolepraktiks utvecklingsarbete (genom Ann Åberg), därtill med fördjupande teoretiska analyser (av Hillevi Lenz Taguchis), utan man får också som läsare möjlighet att bli bättre lyssnare. Inte minst genom att ta del av deras många erfarenheter, som till exempel: 

”En spännande reflektion vi gjorde när vi började lyssna på ett nytt sätt på barnen i våra Lillmöten var att vi också började upptäcka barnens egna, nästan osynliga men otroligt värdefulla, små möten med varandra i vardagen. Barn har ju egentligen egna Lillmöten hela dagarna och om vi lär oss att lyssna riktigt noga upptäcker vi dem.”

Ann och hennes kollegor märker också så småningom att det inte är ämnet, ”utan barnen, som är huvudpersoner i alla projekt.”

När Hillevi Lenz Taguchi sedan tittar på allt med sina teoretiska glasögon, får man som läsare hjälp att vässa de egna sinnena ytterligare, som när hon påpekar: ”I alla dessa exempel, som Ann betecknar som ’lyckade misslyckanden’, är det uppenbart att arbetet inte blev meningsfullt för barnen förrän pedagogerna hade modet att släppa in dem i planeringen.” Ann Åberg visar i sin tur hur pedagogerna behöver barnen för att bli bättre pedagoger. 

Så vindlar deras texter vidare, med många exempel (även bildmässiga), och reflektioner och analyser.

När man sedan når till den nyskrivna delen ”Att lyssna på de yngre barnens upptäckter” i slutet av andra upplagan av Lyssnandets pedagogik – etik och demokrati i pedagogiskt arbete (Liber, 2018) fördjupas även den första och ”gamla” delen genom Ann Åbergs ”nya” lyssnande på de yngre barnen. Här berättar hon i två kapitel om hur man kan arbeta projekterande med de allra yngsta, och hur dessa barns intressen också berikar förskolans miljöer. Ann Åberg lägger här stor vikt vid långsamheten, att verkligen ta sig tid och lyssna på vad yngre barnen försöker berätta genom sitt handlande (blickar, gester, görande ...). Inte bara lyssna efter ord, inte ens med de äldre barnen, inser man här allt tydligare. För som hon bland annat påpekar: ”Jag tror att pedagoger i alla tider visat barnen respekt, men vad händer om vi på allvar visar barnens idéer respekt?” och”barn håller inte bara på och ’gör’ omedvetet, de har en avsikt”.

Det är lätt att förstå att Hillevi Lenz Taguchi fortfarande uttrycker stor stolthet över den bok de skrev tillsammans, vilket hon gjorde när Modern Barndom mötte henne i samband med en annan intervju i våras (i MB 3/18). Däremot medverkar hon inte med någon ny teoretisk text till de nya kapitlen om de yngre barnen i andra upplagan. Ann Åbergs text och epilog är visserligen rik så det räcker, både vad gäller praktik och teori, men det hade varit roligt att få ta del av Hillevi Lenz Taguchis tankar även här. Detta är dock bara en randanmärkning när det gäller en bok som säkert kommer att inspirera många fler blivande och erfarna pedagoger i många år framåt under deras arbete med lyssnandets pedagogik. 

Maria Herngren