SEX GRUNDARE AV ETT VÄXANDE INSTITUT

Ett Institut som vuxit från en litet kooperativ till en verksamhet som både genererar pengar och idéer. Som arrangerar konferenser, kurser, studieresor, uppdragsutbildningar,driver projekt och är del i ett stort nätverk av Reggio Emilia-inspirerade pedagoger i hela Sverige. Reggio Emilia Institutet är också med i ett Internationellt nätverk med Reggio Emilia-inspirerade sammanhang över hela världen. Vilka är de sex personerna, vad ville de med att starta ett institut och hur ser de på framtiden?

ANNA BARSOTTI

Projektledare och Reggio Emilia Institutets kontakt med Reggio Children:

När Anna Barsotti skulle söka jobb som biträdande psykolog fanns det inga sådana arbeten, så hon hamnade på en nyöppnad förskola i Huddinge. Så småningom blev hon barnomsorgsassistent för invandrarbarnen i hela kommunen. Under tiden kom Anna-Clara Grevelius dit och de började arbeta tillsammans i ett projekt. Trots att Anna tyckte att själva arbetet var spännande, tyckte hon inte att hon hittat sin plats i yrkeslivet. 1978 åkte hon tillsammans med Karin Wallin till Reggio Emilia för första gången. Det ledde bland annat till att hon började reflektera över förskolan för första gången, en arbetsplats hon inte sökt sig till utan hamnat på.

Detta var ett annat sätt att tänka kring förskolan, och hon mötte här ett hopp om en annorlunda framtid för barnen och såg att allt inte alltid behöver handla om resurser. Svensk förskola hade på den tiden mycket större resurser än förskolorna i Reggio Emilia. Anna Barsotti sade så småningom upp sig från jobbet som barnomsorgsassistent och började föreläsa om den pedagogiska verksamheten i Reggio Emilia tillsammans med Karin Wallin. Hon var den första i gruppen som kom i kontakt med Reggio Emilia, bland annat genom att hennes man Carlo är från Italien.

I mitt möte med Reggio Emilia hade jag med mig en erfarenhet av att under en period ha arbetat på barnavårdsnämnden. Det var en chock att se hur den sociala utslagningen kunde pågå under flera generationer, klassperspektivet i det.

– För mig innebar arbetet i AREA-gruppen att jag för första gången kände meningsfullhet. Det var en tydlig skillnad. Frågorna jag arbetat med tidigare kändes otroligt vik- tiga, men det kändes inte som om sammanhanget var mitt. Jag kommer från en ganska formell medelklassmiljö som dessutom bar på en massa hemligheter, därför har det all- tid varit viktigt för mig att hitta en essens, det meningsfulla, det som berör. Det hittade jag i AREA-gruppen. Jag tycker att det är viktigt att det inte bara handlar om Reggio Emilia, utan också om oss som var med från början, vårt sätt att se på Reggio Emilia. Det som gjort att Institutet blivit som det blivit och att det känns meningsfullt.

– Sedan är det ju så att för mig kommer mötet med Reggio Emilia ur mitt möte med Italien. Vi har ju under flera år talat om att vi inte längre kan lita ”till den goda staten”. Med Reggio Emilia som spegel tycker jag att jag kan se att vi lever i förmyndarsamhälle som tagit ifrån oss våra egna initiativ. I Italien har man aldrig räknat med att staten skall ta hand om någonting. Det har alltid varit självklart att skall det bli något måste man göra det själv – fast tillsammans!

– Jag tror att min ingång till Reggio Emilia Institutet var just det att det var meningsfullt, det betydde en skillnad. Samtidigt finns den politiska nivån, att försöka förändra livet för barnen. Det finns ju inget viktigare! För mig är arbetet med alla på Institutet ett projekt för att förändra världen. Det är svårt, det tar lång tid, men är meningsfullt.

– Samtidigt tror jag att det finns en risk att man kan hamna i ett förytligande, i något ordnat, och det försöker vi jobba med. Vi måste arbeta för att meningsfullheten skall finnas kvar.

PER BERNEMYR

Ordförande för Reggio Emilia Institutets AB, projektledare och handledare:

Per träffade tidigt Astrid Waleij, Anna Barsotti och Anna-Clara Grevelius när de alla arbetade i Huddinge kommun. Per kom från socialtjänsten, och därifrån tog han med sig ett socialt engagemang, ett rättviseperspektiv, in i arbetet med förskolan. När han kom med i AREA-gruppen var det till stor del den reflektionskultur som fanns där som lockade honom. Per tycker att det varit en lång resa att förskjuta sitt perspektiv från att ha varit ”fast förankrad i synen på barns behov av särskilt stöd” till ”barn med särskilda rättigheter”.

– Någonting vi som startade Institutet hade gemensamt var att vi alla varit lydiga mot våra arbetsgivare, samtidigt som vi var olydiga. Vi var engagerade i det vi trodde på och jag tror att en anledning till att vi startade Reggio Emilia Institutet var att vi kände att våra arbetsgivare inte längre drev de värden vi tyckte var viktiga. Institutet blev en möjlighet att driva en vision om ”en möjlig framtid”. Ett forum för att tänka om en möjlig offentlig idé, hur vi kan bygga ett klokt och demokratiskt samhälle. Och mötet med Reggio Emilia gjorde det tydligt att det börjar med de små barnen, i förskolan. Något som är betydelsefullt är att vi haft möten på alla nivåer, med departementet, med städerskan och fritidspedagogen.

– Jag tror inte att vi tänkte så mycket på att vi startade ett företag, utan att det var ett forum. Men sen måste ju detta forum gå ihop ekonomiskt och vi måste ha en praktik som iscensätter tankarna.

– Jag tror också att vi måste hitta tillbaka till idén om ett möjligt samhälle och till det experimentella, det osäkra. Nyfikenheten. Att vilja förstå, inte bli bekväma utan fortsätta sökandet. Jag tror också att vi måste tänka mer på att det är ett demokratiskt projekt och inte ett förskoleprojekt. Jag tycker ibland att samhället håller på att abdikera och om samhället inte tar ansvar måste vi försöka ta ansvar för en politik för ett demokratiskt samhälle. Att vi är ömsesidigt beroende är en samhällsfråga. 

GUNILLA DAHLBERG

Professor i pedagogik vid Stockholms universitet:

Gunilla började sin karriär inom pedagogiken när hon 14 år gammal jobbade på en förskola utanför Gävle. Senare började hon studera psykologi och pedagogik på universitetet i Uppsala. Under den tiden arbetade hon också på en barnpsykiatrisk klinik och under en period var hon också obs-kliniklärare på högstadiet. Under den här perioden blev medvetenheten om klasskillnader och sociala perspektiv allt viktigare.

När Gunilla Dahlberg kom till lärarhögskolan i Stockholm 1971 började hon arbeta med Stina Sandels och jobbade då som forskarassistent, vilket ledde till att hon själv doktorerade. Det innebar också en allt större koncentration på förskolan.

Efter att ha stött på den pedagogiska filosofin från Reggio Emilia, bland annat via en av sina studenter, blev bildandet av AREA-gruppen en möjlighet att fördjupa sig i den. Gunilla kände då Harold Göthson från andra sammanhang, bland annat i arbetet med att ta fram ett pedagogiskt program för förskolan.

– Jag har ett stort behov av att försöka förstå och förklara utifrån en samhällelig nivå, för det påverkar oss alla. Framför allt när det gäller barnperspektivet som vi pratar så mycket om. Samtidigt har jag i mitt arbete försökt koppla det till en förändringsprocess, en sorts aktivism. När jag mötte Reggio Emilia tänkte jag: Det är ju en hel stad! Hur skall vi kunna göra något här? Men så kom tanken att vi startar något.

– Vi har haft ganska långtgående planer på samarbete med flera stadsdelar i Stockholm, att starta en förskola och en skola och ett pedagogiskt centrum. Vi hade till och med hittat en lokal och kopplat in arkitekter. Det föll sedan, bland annat på grund av en omorganisation av stadsdelarna, men vi hade idén att sprida det här sättet att tänka och arbeta och närma oss något som liknar Reggio Emilia.

– Vi har ibland fått kritik, till exempel i samband med Stockholmsprojektet, att allt lätt blir fokuserat till Stockholm. Men det är också viktigt att skapa möjlighet till fördjupning för att det inte bara skall bli ord. Vi var tvungna att koncentrera oss för att skapa en pedagogisk praktik och vi mäktade inte heller med mer. Ibland får vi många frågor om varför vi inte går vidare med skolan i större utsträckning. Men jag undrar hur vi skulle kunna gå vidare när vi knappt hinner med förskolan? Det är i de små stegen, i fördjupningen av pedagogisk dokumentation och reflektion som det viktiga händer.

– Jag tror att det är otroligt viktigt för vårt sammanhang att det här tänkandet inte kommer uppifrån utan spirar underifrån, från pedagogerna. Jag önskar att vi i framtiden kan fortsätta att ha ett nära samarbete med de samman- hang som finns omkring oss, stadsdelar som börjat jobba på ett nytt sätt att tänka kring pedagogik. Att kontakten inte bara finns med enskilda förskolor utan med deras sammanhang. 

– Jag kan se en risk med vår organisation, att den kan svara upp mot en samhällsförändring som innebär att vi kan bli privatiserade, konsulter. Vi måste hålla fast vid den ideologiska grunden och se upp med livsstilssamhället, affekttänkandet. Malaguzzis dikt om de hundra språken kan till exempel lätt missbrukas i affekttänkandet som hela medieindustrin och konsumtionstänkandet platsar så bra i.

ANNA-CLARA GREVELIUS

Anställd på Reggio Emlia Institutets kontor:

Anna-Clara har en beteendevetenskaplig utbildning och arbetade under några år på behandlingshem för barn och ungdomar. Hon arbetade också i skolan under en period och vikarierade som förskollärare på 1970-talet. Under ett år var hon på Socialstyrelsen i ett beredskapsarbete och arbetade då med frågor kring invandrarbarn och hemspråksstöd och dokumenterade en öppen förskola för invandrarfamiljer i Huddinge. Under den tiden träffade hon Anna Barsotti som arbetade i Huddinge kommun. De arbetade tillsammans i ett projekt om invandrarbarn och hemspråksstöd, vilket resulterade i att Anna-Clara fick en fast tjänst i Huddinge. Hon och Anna arbetade tillsammans i tio år innan AREA-gruppen startade och det var Anna som fick henne att gå med.

När hemspråksstödet drogs in 1992 valde Anna-Clara att sluta och hon blev arbetslös. Det var ungefär vid den tiden som Pärlmusslan i Huddinge startade. Då Pärlmusslan flyttade till Lärarhögskolans lokaler i Solna började hon under sin arbetslöshetsperiod att hjälpa till med kontorsarbete och fick via arbetsförmedlingen gå en datakurs. Sedan fick hon pengar från AMS för att jobba halvtid på kontoret, ungefär samtidigt som Pärlmusslan omvandla- des till Reggio Emilia Institutet. 

– Det var en spännande tid vi hade i AREA-gruppen, vi bjöd in en massa föreläsare från olika håll och det var underbart att känna att man kunde säga vad man tänkte, det var högt i tak! Vi trodde först att vi jobbade med ledningsfrågor, men när vi träffade Loris Malaguzzi vände han helt på perspektivet. Jag sympatiserade med Reggio Emilia, inte minst barnsynen, men hade egentligen ingen idé om vad vi skulle göra med vårt sammanhang. När Institutet bildades hittade jag min nisch och började arbeta med administration och fortbildning. Nu har Institutet en god ekonomi och det är jättebra. Jag tror det är viktigt att vi kan behålla ”spretigheten”, att det skall finnas många ingångar till ett samarbete med oss. Jag hoppas också att vi inte skall förlora förmågan att problematisera, det är så lätt att bli bekväm när vi har en god ekonomi, både när det gäller den och idéerna. Att vi kan behålla visionerna, mångfalden, det komplexa. Jag tror också vi måste få in nya röster, hitta forskare, pedagoger, folk med andra yrken som vi kan arbeta med. Institutet måste vara levande och inte bli musealt. Vi måste klara att både vara nyskapande och förvalta det vi har!

HAROLD GÖTHSON

Projektledare, handledare och Reggio Emilia Institutets representant i det internationella nätverket:

Harold är från början samhällsvetare, för honom var det önskan att vilja förändra samhället som var det väsentliga, inte i vilket yrke han skulle hamna i. Frågor som vad barndomen innebär liksom klasskillnader var grunden. Innan han var färdig med studierna till pol.mag. arbetade han på förskola och på koloni. Efter en period som arbetslös blev Harold förskolechef för sju avdelningar och efter ett och ett halvt år öppnade han en ny verksamhet med förskola, äldreomsorg och fritidsverksamhet. Under en period som fortbildningskonsulent vid socialstyrelsen träffade han Per Bernemyr. När han som tjänsteman på socialstyrelsen började arbeta med de pedagogiska programmen för förskolan träffade han Gunilla Dahlberg. Efter det arbetade Harold som planeringschef i Södertälje.

Det var då ”Torget” kom till, där han på socialstyrelsens uppdrag sam- manförde tio olika kommuner som tänkte olika kring ledning och barnomsorg. Under de tre år som Torget pågick bildades AREA-gruppen.

– För mig har det varit viktigt att i arbetet med Institutet upptäcka att jag tänker bättre med andra än ensam. Att det handlar om en sorts underordning men utan att förlora sig själv. Trots att många av oss arbetat med organisation tidigare, så hade vi inte arbetat i en sådan här organisation, ett kooperativ. De flesta av oss har en akademisk bakgrund och var inte praktiker och vi funderade mycket över hur vi skulle kunna möta pedagoger utan att det blev hierarkiskt. För mig har det varit ett viktigt projekt i Institutet att alla skall känna att de är lyssnade på, att det finns delaktighet. Att vi kunde skapa ett ställe där röster får höras också när de inte är färdigformulerade. Ett ställe där man inte riktigt visste vad man skulle uträtta – samtidigt som det alltid varit viktigt för mig att vi skall överleva.

– Det jag ville var inte förknippat med att ”föra ut Reggio Emilia”, utan att skapa ett sammanhang där det var möjligt att diskutera på det sätt som vi gjorde. Då tyckte jag det var viktigt i ett samhälle som höll på att utveckla ekonomism och överdriven rationalitetstro. Med åren har jag lärt mig att det som lätt bara blir prat kan fördjupas och leda till verklig förändring, om man lägger pedagogisk dokumentation ”på bordet”. Men för mig var samtalet grunden i början, liksom erfarenhetsutbytet i Torget. Nu har vi blivit ett förskolesammanhang och jag kan ibland tycka att vi tappat bort den politiska aspekten. Något vi är bra på är att vi funnits på alla nivåer, på förskolor, föräldramöten och vi har varit nära arbetet i läroplanskommittén. Det är något som är intressant med Institutet och om vi kan förvalta det kanske det är något som gör att vi överlever i 15 år till!

ASTRID WALEIJ

Har arbetat bl.a. som koordinator för studieresor och konferenser:

Astrid är fil.kand i beteendevetenskap och började arbeta på Stockholms Läns Landsting med rörelsehindrade barn och ungdomar i ett projekt som hon initierade. Det följ des av en rad andra projekt och olika arbetsuppgifter. Efter några år och ett behov av förändring sade hon upp sig och började en förskoleutbildning för akademiker som fanns då. Hon kom till Fröbel-seminariet i Norrköping där hon gick 1976-77. Efter det arbetade Astrid med ett projekt kring barn och handikapp och senare som förskollärare. Samtidigt som hon började känna en frustration över sin yrkesroll såg hon utställningen på Moderna Museet och blev fascinerad, men visste inte hur hon skulle kunna gå vidare med intrycken. Hon fortsatte läsa sociologi på universitet och fick en tjänst i Huddinge, där hon träffade Per Bernemyr, Harold Göthson och Anna Barsotti. Hon arbetade sedan med utveckling och planering av förskolan i Nacka. Hon tyckte att det behövdes folk utifrån och att man borde ta in personer som kunde arbeta i projektform. 1988 sade Astrid upp sig och blev en av dem som arbetade med projekt i Nacka.

1991 ringde Anna-Clara Grevelius och frågade om Astrid ville vara med och jobba med organisationen av ett nytt projekt, och så kom hon till Pärlmusslan. Efter att ha sett utställningen på Moderna Museet tyckte hon att det verkade vara ett intressant sammanhang. 

– Jag tycker det är spännande att tänka på hur Institu- tet kom till och ur det fortsatt att utvecklas. Vi har aldrig gjort saker i tur och ordning som man alltid säger att man skall göra när man startar företag. Man skall utgå från hur mycket pengar man har och planera efter det. Det gjorde inte vi, vi bara satte igång! Om vi skulle gjort allting efter de formella regler som gällde för att starta företag i Stockholm då, hade det tagit tre år för oss att starta Institutet. Därför fick det sitt säte i Skellefteå, där man kunde börja på en gång. Jag tycker också om diskussionen vi hade när vi till slut valde namnet Pärlmusslan, pärlan som bildas av sandkornet som skaver ...

– Vi var ju alla lite oroliga när vi startade, ingen hade fast tjänst och på den tiden var det inte alls så vanligt att man jobbade i projektuppdrag som det är nu. Jag extraknäckte inom åldringsvården och för mig blev den första viktiga insikten som kom ur sammanhanget att jag hade ett psykologiskt förhållningssätt i det arbetet. Och att det var just förhållningssättet som var det väsentliga, vare sig man arbetar med barn eller gamla.

– Jag hade ingen tydlig bild av vad vi skulle göra, i början var det främst ett mycket givande sammanhang att vara i. Människors delaktighet i samhället är en viktig grund för mig, liksom att det finns plats för det oförutsedda. Jag tror att Institutet vuxit så mycket därför att många av våra tankar har materialiserats. Om vi haft idé- er om miljön, så har vi ordnat en konferens om miljön. Jag tror också att det är viktigt att vi jobbat så mycket med nätverket. Det tar längre tid och är omständligt och svårt ibland, men där har vi byggt en grund för delaktig- het. Om man tycker att det man säger är viktigt skall det synas. Att starta Institutet var ett sätt att materialisera tankar – och att dra in folk.

Text: Marika Gedin

Bild: Åsa Hejdenberg