FRÅN BARNTRÄDGÅRD TILL REGGIO EMILIA

– Jag började faktiskt på Nyckelpigan redan när jag var sex månader och gick där tills jag började skolan, berättar Maria Lindberg om den förskola i Norrköping där hon arbetat i femton år, först som förskollärare och nu som pedagogista under flera år.

När Maria Lindberg blickar tillbaka till sina första år på Nyckelpigan som då funnits några få år (byggd 1966) finns det många saker som var väldigt bra, som mängden material, en egen ateljé, och rika möjligheter till bygg och konstruktion. Att Norrköping haft ett särskilt förhållande till Fröbels syn på barnuppfostran tror Maria också kan ha haft betydelse både för Nyckelpigan och andra förskolor i staden. Det var i Norrköping som systrarna Moberg startade Sveriges första kindergarten 1899 utifrån denna tyska filosofs idéer om barnträdgårdar, och som systrarna citerade i en tavla på en av väggarna: ”Kom låt oss leva för barnen”.

När det efter nästan femtio år var dags att riva förskolans gamla hus och bygga ett nytt fick Maria och hennes kollegor vara med i det arbetet häromåret, inte i planeringen av huskroppen, som var en modellförskola som Norrköping arbetat fram för flera förskolor, men väl om inredningen och vilket material som skulle köpas in, och gårdens utformning med mycket naturmaterial. På så vis har de kunnat arbeta vidare med den Reggio Emilia-inspirerade verksamhet som de påbörjade där för femton år sedan tillsammans med två andra förskolor i stadsdelen och Hagebyskolan (f – åk 3) i EU-projektet ”Rotkraft mitt i byn”, och där de fortfarande samarbetar med förskolan Svanen.

– Vi har också tänkt mycket på vilka möbler och material vi skall ha, att de skall vara för barnen, att det skall finnas en variation av många saker och framförallt en variation och mångfald av varje sak, till exempel alla olika former, storlekar, kvalitet, strukturer och färger som man kan ha enbart av papper. Vi har samma tankar för vårt konstruktionsmaterial och våra verktyg.

Maria Lindberg målar snabbt upp en levande och lockande bild av Nyckelpigan fast vi befinner oss långt därifrån, där vi sitter i ReMidas lokaler medan ett femtiotal svenska pedagogistor och ateljeristor tittar på återbruksmaterialet där. Det har inte varit lätt att hitta en ”ledig” tid för denna intervju under Reggio Emilia Institutets och Reggio Childrens veckolånga fördjupningsseminarium i Reggio Emilia i Italien. Men Maria bedyrar att det går bra för henne att missa studiebesöket på ReMida.

– Nu känns det nästan som om jag inte behöver åka hit mer för inget annat kan slå den här veckan då de så konkret har visat oss hur de möter barnen och hur de arbetar pedagogiskt varje dag. De har verkligen bjudit in oss till ett praktiknära arbete som gett så mycket. Samtidigt har jag och Johanna (Persson, pedagogista och ateljerista på förskolan Svanen i Norrköping, red.anm) fått bekräftelse på att vi är något viktigt på spåret med hur vi tänker och brottas med det vi gör på våra förskolor.

Det spår som började med projektet ”Rotkraft mitt i byn” som fick Maria Lindberg att återvända till förskolan efter många år i förskoleklass och skola.

– Tidigare trivdes jag inte i förskolan, samlingarna var pest, så jag jobbade i förskoleklass och i skolan under många tills jag hittade det här sammanhanget, med nätverksgrupper, tid för arbetslaget och Karin Furness som kom och hjälpte oss med att bygga upp vårt skapande och vårt ateljéarbete. Vi började tänka på våra miljöer. Innan hade allt material förvarats i stängda skåp. När jag gick pedagogistautbildningen för fyra år sedan blev det lite som den tankevända jag fick när jag började på Nyckelpigan.

Nu är det inte längre bara Nyckelpigan och Svanen som arbetar så här i Norrköping. Maria berättar om Kreativt Centrum, som ligger i Svanens förskola men är en mötesplats för alla pedagoger i Norrköping kommuns förskolor, med workshops, föreläsningar, kreativ kompetensutveckling, nätverksträffar.

– Just nu satsar Norrköping på ett utvecklingspedagogiskt nätverk, som jag och Johanna håller i, som är mer en kurs än ett nätverk för att fördjupa arbetet med pedagogiska dokumentationer och projekterande. Vi har också pratat om att utveckla våra arbetsplatsträffar. När vi hade vårt EU-projektet fanns det en stor parklek i Hageby. Tänk om vi kunde bygga upp något sådant igen, en stadsateljé för alla åldrar där man kan mötas och skapa, funderar Maria, som idag märker av hur bristen på mötesplatser, särskilt för ungdomar, gjort att deras nya utegård blivit en sådan träffpunkt på kvällar och helger.

– Dessutom har väl vi i Norrköping lite att värna om, med Fröbels idéer, funderar Maria Lindberg, och med ens är det inte svårt att se att där finns en bro mellan forna tiders barnträdgårdar och framtida stadsateljéer.

Text och bild Maria Herngren