LUSTFYLLT OCH LÄRORIKT LÄRANDE HELA TIDEN

”Jag förstår inte den här pedagogiken, kan ni förklara den för mig” bad jag när jag kom till Trollet för 13 år sedan. Där och då började min pedagogiska resa, berättar Camilla Meyer, som visserligen hade provat att arbeta på en Reggio Emilia-inspirerad förskola tidigare men inte riktigt fått till det. Men på förskolan Trollet i Kalmar fick hon det.

– När jag kom till Trollet förstod jag att Reggio Emilia-inspirerat arbete var så mycket mer än jag hade trott, att de såg på barn med en nyfikenhet och förundran och med en helt annan barn- och kunskapssyn än jag tidigare hade upplevt och som jag hade sökt efter. Jag fick upp ögonen för betydelsen av kooperativt lärande för att bygga en verksamhet som alla barn har rätt till för att få möjlighet att utveckla sitt fulla jag, säger Camilla Meyer samtidigt som hon försöker få i sig lite mat. Det är sista dagen på Reggio Emilia Institutets och Reggio Childrens fördjupningsseminarium i Reggio Emilia i Italien och gruppernas redovisningar efter en intensiv vecka har dragit ut kraftigt på tiden. De femtio svenska pedagogerna, pedagogistorna och ateljeristorna och en lika stor grupp latinamerikanska pedagoger har just delat med sig till varandra av sina försök ”att komma i dialog med förskolan Salvador Allendes park”.

”Vi vill att ni hjälper oss att hitta Allendes parks själ”, hade pedagogistan Elena Maccaferri inlett gruppernas uppgift några dagar tidigare tillsammans med ateljeristan Sefano Sturloni, och vidare förklarat att: ”vi tänker att barnens park skulle kunna bli en annan typ av stadsateljé för andra i kommunen också – och det skulle vi gärna vilja ha er hjälp med”.

När Camilla en vecka senare hemifrån Kalmar försöker sammanfatta via telefon vad dessa dagar av kollektivt undersökande – både praktiskt (bland annat på förskolan Salvador Allende och i ett par stadsateljéer) och teoretiskt (under föreläsningarna) – har inneburit för henne, eftersom vi aldrig hann dit under lunchen i Loris Malaguzzis Internationella Centrum, blir det tydligt att det hon undrade när hon började på Trollet fått än fler svar:

Vi återvänder till lunchen i Reggio Emilia och det Camilla hann berätta, om ett projekt som betytt mycket för henne och några kollegor på avdelningen Stenkulan på Trollet. Ett projekt som började med ett undersökande av begreppet välkomnande.

– Det gav oss möjlighet att skapa kontakter och nära relationer med omvärlden. Relationer som ledde oss till att skapa en välkomnande sittplats för andra, efter ett underbart möte med tre ”gammeltanter”, Elli, Sigbritt och Greta. Tillsammans designade de och barnen en sittplats för just gammeltanter. Men det slutade inte där utan ledde vidare till fler relationer med omvärlden, till Stefan och Patrik på Ross murteknik som verkligen tog barnens tankar och idéer på allvar och gjorde det möjligt för 4-5-åringar att bli synliga i det samhälle de lever i.

Camilla Meyer och hennes kollegor Ewa Hedenqvist och Bettan Lorentszon har sedan fått ett stipendium från Loris Malaguzzis insamlingsstiftelse för att skriva en bok om detta, om vad en välkomnande plats kan vara och bli i möte med omvärlden (vilket Modern Barndom skrivit om i nr 3/13). Nu avslöjar Camilla att de har skickat ett första utkast till ett förlag. Medan hon berättar om detta projekt gör sig också Stefano Sturlonis ord någon dag tidigare sig påminda: ”Vi tänker att våra förskolor är platser där man praktiserar demokrati”.

– Vårt projekt handlar om mötet mellan två ganska osynliga grupper i samhället, om kontakten mellan våra barn och en grupp gammeltanter, som utökats med en grupp gammelfarbröder på en träffpunkt för äldre i Kalmar. Vi fortsätter nu att träffas efter projektet med alla nya barn som börjat hos oss. Om vi inte skulle komma till Träffpunkten första tisdagen varje månad så ringer de efter oss och när vi möts visar vi våra arbeten för varandra och har ett utbyte om det. Vi har också bjudit in dem till kafferep hos oss, då cirka tjugofem personer kom med färdtjänst och rollatorer och barnen fick visa runt i sin förskola. De gamla samlar återbruksmaterial till oss och varje midsommar kommer de och firar med oss. Det är så spännande när man gör saker på riktigt med barnen, som här, och får till genuina möten med känsla av tillhörighet och bestående vänskap, säger Camilla och tillägger:

Om man är genuint nyfiken på det barnen är upptagna av och använder de verktyg och arbetsformer som man har byggt upp finns det oändliga möjligheter, påpekar Camilla, vilket hon gärna skulle ha berättat mer om, liksom om att barnen visar vägen till lärandet om vi bara lyssnar in deras tankar och idéer, och skapar förutsättningar för dem att vara i utforskande och meningsfulla sammanhang hela dagen med aktiva vuxna.

– När vi lär av varandra i ett ömsesidigt beroende känner vi också glädje i att dela lärandet med varandra, fortsätter Camilla Meyer om det flöde som inträffar när barn får ta del av eller dela med sig av sin kompetens. Ett flöde som sannerligen har märkts också här i Reggio Emilia mellan alla pedagoger, pedagogistor och ateljeristor.

Text och bild Maria Herngren