Produkten har lagts till i varukorgen
Dina varor
-
{productName}
{productType}
{nbrItems} st {itemPrice} sek
Totalt: 0
sek EXKL moms
Stäng kundvagnen
Din varukorg är tom.
Stäng kundvagnen
Produkten har lagts till i varukorgen
{productType}
Totalt: 0
sek EXKL moms
Stäng kundvagnen
Stäng kundvagnen
2017-01-13
Leif Strandbergs senaste bok ”Läroplanen, barnen och jag” är både en idébok och en praktisk handbok. En bok som erbjuder bra stöd för alla som vill bli än skickligare pedagoger, skriver Reggio Emilia Institutets programansvariga Åsa Hejdenberg, som läst den med stor behållning och önskar att hon hade haft en sådan bok när hon arbetade som förskollärare, inte minst i diskussionerna med kollegorna.
Leif Strandbergs ”Läroplanen, barnen och jag” (Studentlitteratur) är väldigt rakt på sak när det gäller varje förskolas vardag. Han utgår, precis som titeln visar, från läroplanen till vilken han kopplar vardagen i förskolan, men också naturligtvis (det handlar ju om Leif Strandberg) till Vygotskijs teorier.
Bokens kapitel följer Läroplanens, vilket gör att den är väldigt lätt att använda, beroende på vilken del av läroplanen man som arbetslag just då diskuterar. I varje kapitel utgår Strandberg också från frågor som han fått från verksamma pedagoger.
Det här är en bok som jag skulle ha velat ha i min hand när jag under nästan 15 år arbetade som förskollärare i barngrupp, när vi under ständiga diskussioner i arbetslaget sökte utveckla vår förskola. Det är en bok som tar upp vardagens alla delar i relation till det som läroplanen beskriver, men som också väldigt starkt betonar pedagogens roll, och förskollärarens i synnerhet, som är den som numer är ansvarig för ”ska”:et tillsammans med förskolechefen. Men boken handlar inte bara om vardagen utan även om relationerna till hemmen och till familjerna, till hållbar framtid, och till demokratiska frågeställningar för att bara nämna några.
Det jag uppskattar mest med Läroplanen, barnen och jag är att Strandberg avslutar varje kapitel med direkta frågor till läsaren, samt den avslutande delen, ”Några råd till dig som förskollärare”, där jag som läsare själv måste tänka till och ställa mig i relation till det jag just har läst och till det som vi på arbetsplatsen bestämt att vi skall arbeta med.
Som avslutning vill jag citera några rader ur det sista kapitlet ”Uppföljning, utvärdering och utveckling”, vars frågor är de som står mig närmast:
”Låt barnen utveckla sina samlade verk, sina samlingar. Samtala med barnen om deras samlingar. Dessa samtal blir era pedagogiska berättelser som ersätter behovet av bedömningar och diagnoser. Undvik adjektiv och förklaringar. Använd verb och beskrivningar. Betrakta inte barnens tillkortakommanden som egenskaper i barnet, utan betrakta dem i relation till barnens sammanhang, i relation till er.”
Nu är det er tur: Läs boken och tänk till. Hur vill ni ha er vardag?
Åsa Hejdenberg
Programansvarig på Reggio Emilia Institutet