Vi har förändrat vardagen för många barn i Sverige

– När Harold Göthson skulle avgå som ordförande 2006 funderade jag mycket på hur jag skulle kunna ersätta honom som blivit så synonym med institutet. Den omorganisation vi gjorde innebar också en väldigt stor förändring, så för mig kom mycket att handla om att balansera det nya aktiebolaget med den ekonomiska föreningen, och försöka få till en organisation som motsvarade vårt förhållningssätt, berättar Birgitta Kennedy, när hon kort försöker rekapitulera sina tolv år i styrelsen, varav tio som ordföranden, samtidigt som hon arbetade som pedagogista på Trollet i Kalmar tills hon häromåret blev pedagogisk utvecklingsledare i Malmö.

– Våra medlemmar har förstås alltid varit vår styrka, samtidigt innebär ett aktiebolag ett särskilt ansvar. På senare år har vi också sett att vi behöver bredda oss, få in fler, så därför har vi börjat titta på möjligheten att bilda en ideell förening, för ett sådant här sammanhang måste vara öppet och brett, förklarar Birgitta. När hon sedan får frågan om vad som varit roligast under hennes år som ordförande kommer svaret snabbt:

– Utvecklingsprojekten! Att vi lyckats tjäna pengar som vi kunnat satsa på praktikutveckling. Alla våra projekt kanske inte har varit helt proffsiga, men de har definitivt utvecklat den svenska förskolan. Och projekttanken innebär att man måste stå ut med att man inte kan veta allt i förväg.

– Reggio Emilia Institutet är inte ett fortbildningsinstitut utan ett praktikutvecklingsinstitut, och som sådant har vi verkligen förändrat vardagen för många barn och elever i Sverige, fortsätter Birgitta Kennedy, om den utveckling hon sett under sina snart fyrtio år i förskolan.

– När institutet kom var det som en tydlig opposition mot traditionella dagis och det gav många av oss en möjlighet att hitta kollegor att prata med om arbetet på helt ett annat sätt.

Idag lyfter Birgitta Kennedy särskilt fram institutets nya satsning på Hållbar framtid som viktig.

– Men här måste vi våga ta i allt som ett sammanhang, alla nyanlända, segregationen, miljöfrågan. Vi måste våga vara en röst och en praktik i allt detta, som till exempel Stella Nova länge har varit i Hallonbergen. Om vi skall bygga en stadsateljé i Malmö skall den förstås ligga i Rosengård och inte i centrum. Jag önskar också att vi kunde komma i dialog med fler i den pedagogiska sfären, och med andra discipliner, precis som de i Reggio Emilia alltid varit transdisciplinära och sökt samarbete på olika håll.

Tåget hem till Malmö väntar, men Birgitta hinner dela med sig av ett par viktiga tankar till innan hon måste gå från Reggio Emilia Institutet.

– Vår fördjupning har varit och är värdefull men vi måste också akta så att vi inte blir något exklusivt, som utestänger. Vi måste se och uppskatta alla de små stegen som så många pedagoger tar, för det är de som gör så stor skillnad för många barn. Just pedagogernas insats är Reggio Emilia-inspirationens stora styrka. Som mötet med pedagogerna som själva berättade i Reggio Emilia. De gjorde ett enormt intryck när vi kom dit och samma sak har vi möjliggjort här. Men i dag är det mest pedagogistor som föreläser vilket jag kan tycka är bekymmersamt för vi behöver dem som arbetar i barngrupperna också. Vi måste ta vara på pedagogerna.

När den nya styrelsen samlas några dagar senare i Stockholm kommer nya ordföranden Sonja Lundmark hit från Luleå, varifrån hon redan pendlat till styrelsearbetet under många år från tjänster som rektor och förskolechef där. Vice ordföranden Lovisa Sköldefors har betydligt kortare väg att åka, från arbetet som pedgogista i Södra Jordbro i Haninge. Sonja börjar berätta om hur hon ser på institutet, vilken skillnad det inneburit.

– Som alla viktiga nätverk, och att pedagogerna reflekterar mycket mer över sitt arbete, både kollegialt och över de pedagogiska processerna, och att man intresserar sig mer för dem. Och så tror jag att Reggio Emilia Institutet haft stor betydelse för vår barnsyn, att vi idag ser barn som subjekt och inte som objekt, som medspelare, och att vi vuxna också är det om än med mer erfarenhet och kunskap. Sonja Lundmark tar även upp vilken betydelse alla föreläsningar och utbildningar, och inte minst veckoseminariet i Reggio Emilia, har haft.

– Att jag idag ser så många noggranna och betydelsefulla exempel i dokumentationer från olika projektarbeten visar också att institutet har haft stor betydelse, att vi verkligen är ett praktikutvecklingsinstitut. Det är jag stolt över! Och alla rika miljöer som finns på så många förskolor idag, fyller Lovisa Sköldefors på. 

Precis som Birgitta Kennedy tar de även upp behovet av att bredda och öppna institutet för fler röster.

– Men då måste vi i styrelsen våga formulera oss, göra det tydligt vad vi står för och uttrycka det. Formulera vad våra olika begrepp innebär, påpekar Sonja och tillägger:

– Vår syn på demokratisk fostran och kollektiva processer, att vi lär och blir till i processer med andra är lika viktiga idag, inte minst vårt uppdrag att bidra till ett demokratiskt världsmedborgarskap. Vår satsning på hållbar utveckling ser jag som en del i det. Och vårt arbete i skolan! Vi har ju arbetat länge med det här i förskolan. Men om inte vi lyckas med det i skolan vem skall då göra det?

Andra viktiga satsningar idag är utställningen från Reggio Emilia i Italien och institutets nya ateljé.

– Jag tror att de kommer att hjälpa oss att öppna upp för nya möten, arbeta på andra sätt och ta nya steg. Precis som arbetet med hållbar framtid, där vi nu börjat samlar oss i olika regioner, fortsätter Sonja.

För Sonja och Lovisa, liksom för Birgitta, har styrelsearbetet också inneburit många fantastiska möten, med både nya perspektiv och nya vänner runt om i Sverige, men också i Italien och på andra håll i världen.

– För mig har den starka andan av delande som finns i det här sammanhanget betytt väldigt mycket, och avsaknaden av hierarkier så att man hela tiden kan gå mellan teori och praktik, och att saker får vara i förändring, säger Lovisa Sköldefors.

– Vårt arbete med processer och att hela tiden vara i rörelse präglar även våra möten, låter dem vara öppna och prövande, så att vi inte måste vara helt överens. Det har jag kunnat ta med mig hem till mina jobb också, fortsätter Sonja Lundmark.

– Allt vi har lärt oss i våra möten med Reggio Emilia. Jag är så otroligt tacksam för att de har visat oss på sin omsorg om detaljer, att saker måste få ta tid, att vi måste ta barnens röst på allvar … och att vi nu får vara med och bidra till dem och inte bara förvalta. Vårt samarbete med Reggio Emilia har under de senaste åren utvecklats så att vi mer är i dialog med dem i ett slags jämbördigt utbyte, det uppskattar jag, säger Lovisa Sköldefors.

– Jag känner mig verkligen priviligierad som får representera Reggio Emilia Institutet där, men även gentemot andra länder, inflikar Sonja.

– Vårt samarbeta med hela kommuner de senaste åren har också lärt oss väldigt mycket, inte minst om hur viktig organisation är. Det som de arbetat med länge i Reggio Emilia men som vi inte har kunnat göra på samma sätt förrän nu, påpekar Lovisa.

Det börjar bli dags att sätta punkt och då är det om en osynlig tråd knyter ihop dem med Birgitta Kennedys avslutande ord om hur viktiga pedagogerna är och att Reggio Emilia Institutet gjort det möjligt för dem att vara det.

– Reggio Emilia Institutet är verkligen ett praktikutvecklingsinstitut som gjort att pedagoger vågar prova och ser att de kan göra skillnad för barnen, påpekar Lovisa Sköldefors.

– Idag kan pedagoger reflektera kring sin praktik i högre utsträckning än tidigare. Här tror jag att institutet haft en jättestor betydelse, som en röst som lyfter fram värdet i praktiken. Därmed inte sagt att vi inte behöver de fördjupade perspektiv som teorier kan lägga till, säger Sonja Lindmark.

Text och bild: Maria Herngren