Det synliga barnet

”Förskolan är först och främst barnens plats, ett sammanhang där deras röster ska synas och höras ända ut i resten av samhället. Det är med den bakgrunden jag skriver den här boken”, skriver Martina Lundström i sitt förord till Det synliga barnet – barns perspektiv i kvalitetsarbetet (Lärarförlaget). De första som måste nås av den insikten och få möjlighet att utveckla det vidare är förstås barnens pedagoger vilka Martina Lundström vänder sig till med sina (och många andras) tankar om människosyn, lyssnande, lärande, ledarskap, delaktighet, demokrati, barn som skapare av kunskap, pedagogisk dokumentation, organisation, miljöns betydelse, hur man blir en reflekterande pedagog, kvalitetsarbete, projektinriktat arbetssätt, analys, utvärdering ...

Det synliga barnet är en vacker titel (som alluderar till Tove Janson fantastiska bok om det osynliga barnet som blir allt mer synligt och delaktig när hon möter en kärleksfull omgivning) som i denna bok vill synliggöra barnet genom att utveckla förskolan. Inte minst genom barnets egen delaktighet där. För som Martina Lundström skriver ”Att ha levt länge och vara erfaren är inte alltid detsamma som att man ser och förstår mer. Ibland är det precis tvärtom”, och ”Det är inte förrän barnen möter förändringen som vi kan upptäcka om den varit framgångsrik eller inte.”

Det har redan skrivits mycket om de delar som Martina Lundström tar upp som viktiga för att kunna utveckla förskolans arbete kvalitativt; forskare, författare och praktiker, som hon dessutom lånar friskt av och hänvisar till, särskilt i början av sin bok. Det får mig att fundera över vad just denna bok kan tillföra, och får mig att tänka på ett annat citat: ”Amatörer lånar, genier stjäl”, vilket somliga tillskrivit Picasso postumt men som T.S. Eliot skrev om redan 1920 ”Immature poets imitate; mature poets steal; bad poets deface what they take, and good poets make it into something better, or at least something different”. Och det är just sistnämnda som jag tycker att Lundström lyckas med här. Inte att berätta om och förklara de många olika delarna bättre men väl att tillföra något annat. Inte minst genom hur hon binder samman det med sina egna erfarenheter och många användbara frågor som pedagoger kan samlas och reflektera kring (som ”Vilken pedagogisk atmosfär råder i dag på vår avdelning/förskola?”, ”Vilken pedagogisk atmosfär skall vi sträva emot?”, ”Vad behöver vi förändra för att dokumentationen ska bli en del av kunskapsapparaten och få en intra-aktiv funktion?”) samt många användbara analysverktyg.

När jag så i slutet av boken läser om vikten av förbindelser – ”Att arbeta och organisera sig i projektform har visat sig vara framgångsrikt för att skapa lärande förbindelser” och ”Allt vi håller på med förbinds med vartannat, trots att inte alla gör samma sak” – inser jag att det är just det Martina Lundström gör med denna bok, förbinder många viktiga delar. En bok som jag därför tror kan hjälpa pedagoger att bli mer seende och därmed kunna förhålla sig mer kritiskt till sig själva och sin egen praktik för att kunna förändra och utveckla den.

Text Maria Herngren