Produkten har lagts till i varukorgen
Dina varor
-
{productName}
{productType}
{nbrItems} st {itemPrice} sek
Totalt: 0
sek INKL moms
Stäng kundvagnen
Din varukorg är tom.
Stäng kundvagnen
Bild 1. Dario Fo, tillsammans med Carlo Barsotti, framför sin egen väggmålning på Libera Università di Alcatraz sommaren 2011, då Dario och Slow Foods grundare Carlo Petrini höll en kurs där om Slow Foods historia. Foto: Anna Barsotti
Bild 2. Hamnen i Genua 1978, då Dario Fo framförde några texter ur sitt verk ”Mistero Buffo”. Här syns några ur den grupp som höll kollationering inför uppsättningen av Darios pjäs ”Anarkisten som slängdes ut genom fönstret av en olyckshändelse”, som sedan uppfördes på Kilen i Kulturhuset, i regi av Carlo Barsotti. Från vänster: Thomas Segerstedt, Mikael Segerstedt, Dario Fo, Elvira S Barsotti, Carlo Barsotti, Björn Wallde och Anna Barsotti, med Violetta (numer Barsotti-Stephan), på armen.
2016-10-25
Författaren och dramatikern Dario Fo, som fick Nobelpriset i litteratur 1997, stod också Reggio Emilia nära. Här berättar hans svenska introduktör, Carlo Barsotti, om sin vän Dario Fo som dog den 13 oktober, samma dag som årets Nobelpris i litteratur offentliggjordes, 90 år gammal. Anna Barsotti, en av Reggio Emilia Institutets grundare, som tillsammans med sin man Carlo översatt Dario Fo till svenska, berättar också om vännen som fick henne att inte bara börja översätta utan också tolka.
Jag lärde känna Dario Fo redan 1966, som hans elev i Rom under en kurs om Commedia dell’Arte. När jag sedan flyttade till Sverige 1968 inledde vi ett nära samarbete, också med Franca Rame, hans fru och närmaste medarbetare, då vi introducerade deras ”politiska teater” här.
När jag sedan organiserade en föreläsning med honom på den fria teatergruppen Narren i Stockholm 1972 för att stödja den fängslade anarkisten Pietro Valpreda (som på felaktiga grunder anklagats för ett attentat som förorsakat flera dödsoffer i Milano) ordnade jag även ett extra möte där för teatermänniskor som var intresserade av Darios och Francas arbete med politik och teater.
Under ett samtal efter det mötet blev Dario mycket förvånad när han fick veta att man i Sverige gjorde teater för olika åldrar: för förskolebarn, skolbarn, ungdomar och vuxna. Alla förstod dock inte hans ironiska replik: ”Har ni inte teater bara för pensionärer också?”
”Det vore en idé att utveckla!” tyckte någon, varpå han svarade: ”Om det hade funnits ett barn här, hade det dött av skratt!”
Dario berättade då också att han bjudits in till Reggio Emilia 1969 av en psykolog och pedagog där, för att hålla en föreläsning om barns skratt. Efter den hade han framfört några monologer ur sitt verk ”Mistero Buffo”, då just barnens och föräldrarnas reaktioner och skratt kommit vid olika tidpunkter och därigenom berikat allas förståelse och upplevelse. Men hans namn på den store pedagogen, som han trodde skulle bli världsberömd, glömde jag ända tills min fru Anna besökte Reggio Emilia 1978 och berättade om Loris Malaguzzi.
Efter Darios första besök i Reggio Emilia utvecklades deras samarbete. När han trettio år senare, och två år efter att han fått Nobelpriset i litteratur, var inbjuden till Reggio Emilia för att fira minnet av Loris Malaguzzi på Teater Valli, ville han att hans föreläsning och Mistero Buffo-monologer också skulle tolkas till svenska av Anna, trots att bara ett hundratal av publikens 1300 gäster var svenska, pedagoger som var där på kurs då. Dario Fo hävdade att italienarna skulle fascineras av det svenska språkets musikalitet och att de kanske till och med skulle lära sig ett eller annat svenskt ord. Efter det var Dario i Reggio Emilia flera gånger, inbjuden av bland annat Reggio Children.
När jag och Anna var i Milano för att närvara vid de högtidliga ceremonierna dagarna efter Dario Fos död, så påminde hans son Jacopo mig om den dag 1986 som blev grundläggande för hans kunskaper om barndomen, då vi tillsammans åkte till Reggio Emilia och tillbringade en hel dag där med Loris Malaguzzi. Jacopo är författare och serietecknare, och tidigare även scenograf, men idag driver han framför allt det helt ekologiskt inriktade ”Fria Universitetet Alcatraz”.
Loris Malaguzzi och Dario Fo, två stora män som berikat min kultur enormt mycket och som finns i mitt hjärta för evigt.
Carlo Barsotti
Regissör, skådespelare, föreläsare, författare och översättare
I översättning av Anna Barsotti
Den första gången jag tolkade någonsin var vid det tillfälle som Carlo beskriver här ovan, på Teater Narren år 1972. På den offentliga föreläsningen om Pietro Valpreda hade Dario tolkats av en professionell tolk som var mycket duktig. Men eftersom han inte kände till Dario Fos värld missuppfattade han ibland vad Dario sa. Dario upptäckte alltid sådant direkt och ville inte ha den tolken på det fortsatta mötet, och Carlo, som alltid haft en stor övertalningsförmåga, fick då mig att tolka Dario, eftersom vi inte hittade någon annan.
Jag tyckte det var rätt fruktansvärt och fick en blackout mitt i tolkandet, men Dario stöttade och tyckte att det ändå gick bra. Så började min ”tolkkarriär”.
Den 15 oktober i år, som Carlo skriver om ovan, frågade jag Jacopo om han skulle kunna tänka sig att föreläsa för Reggio Emilia Institutet om humorns betydelse för människor, om sina tankar om ekologi och hållbarhet och om Loris Malaguzzi och Reggio Emilia, när han kommer till Stockholm, och det vill han gärna.
Fotnot: För intresserade finns mer upplysningar, även på svenska, om Jacopos Fria Universitetet Alcatraz på www.alcatraz.it.
Anna Barsotti
Seniorrådgivare på Reggio Emilia Institutet, författare, föreläsare, översättare och tolk