Loris Malaguzzis egna ord

Loris Malaguzzi and the Schools of Reggio Emilia – A selection of his writings and speeches, 1945-1993 rymmer framför allt Loris Malaguzzis egna ord (vilka inte är så få bevarade som man ibland fått intryck av). De är utvalda och redigerade av Paola Cagliari, Marina Castagnetti, Claudia Giudici, Carla Rinaldi, Vea Vecchi och Peter Moss, som samlat dem precis som baksidestexten väl sammanfattar: 

”Denna bok ger en unik inblick i och bakgrund till Malaguzzis tänkande och arbete, med hans egna ord, om hur detta tänkande utvecklades, hur han flyttade mellan teori och praktik, hur han hela tiden korsade gränser mellan många discipliner och ämnen, och hur han kombinerade många olika roller, som pedagog, administratör, forskare, förkämpe.” 

Denna bredd är både på gott och på ont eftersom alla som är intresserade av Loris Malaguzzis tankar förmodligen inte är intresserad av allt som får ta plats på de dryga 430 sidorna, och gör den mer intressant för forskare och väldigt intresserade praktiker. Samtidigt finns texter som är mer lättillgängliga och intressanta för fler, inte minst Peter Moss initierade inledningar till bokens fem kapitel (De tidiga åren fram till 1963; Första stegen 1964-69; Växandets år 1970-79; Öppnande mot världen 1980-89; Sista åren 1990-93). De är lättillgängliga på samma vis som ”The Ethics in Loris Malaguzzi’s Philosophy” av spanjoren Alfredo Hoyuelos som kom på engelska häromåret, på det isländska förlaget Isalda, och där många av Malaguzzis egna texter också finns återgivna.

I ”Loris Malaguzzi and the Schools of Reggio Emilia” får man följa hans engagemang för barnen och lärandet under sju decennier, och för samhället, poesin, teatern, politiken ... Som när han på 1970-talet stred för en Scuole dell’Ifanzia för alla barn, med demonstrationer, och att dessa skolor måste vara av god kvalitet. När den italienska regeringen till exempel tyckte att man hellre skulle satsa på många förskolor av låg kvalitet gjorde Loris Malaguzzi, som då var barnomsorgschef i Reggio Emilia, banderoller till sina förskolor som de satte på dem med texten:

”Denna skola kostar sitt rätta värde”.

Malaguzzi engagerade sig också tidigt för ”barn med särskilda rättigheter”. Redan innan Reggio Emilias satsning på egna förskolor på 1960-talet arbetade han som psykolog i stadens Centro Medico Psico-Pedagogico, vars erfarenheter kom att tas till vara när förskolorna sedan integrerade dessa barn.

Loris Malaguzzi påpekade också inte bara det hoppfulla i att alla barn är kompetenta utan att människan begåvats med en extremt lång barndom, vilket gör att vuxna får många chanser och inte behöver förtvivla om vi inte alltid lyckas så väl, samtidigt som den långa barndomen i sig ger oss ett kraftfullt argument mot alla strömningar som vill försöka hetsa och trycka in färdiga kunskaper i barn, för som Malaguzzi sa:

”Det finns ingen annan varelse i hela världen som har en så lång barndom som människan har. Vi måste tro och tänka att naturen inte är dum, att naturen är mycket klok och om naturen har gett våra barn så lång tid av liv, för att växa och utvecklas, så måste det betyda att barn har många saker som de skall klara, och många hinder, och att de måste lära, förstå, jämföra och berika sig: de måste få lära sig och för det krävs det en mycket lång tid av lärande och praktik.”

Genom boken löper Loris Malaguzzis aldrig sinande nyfikenhet som en röd tråd. Här finns många exempel på hur han tog till sig ny forskning, nya samhällsfrågor, ny kultur, nya internationella kontakter, och hur han och förskolorna ständigt sökte nya förbindelser och utveckling. För det som Loris Malaguzzi sa om sig själv tycks även gälla förskolorna där än: ”I have saved my world as I always tried to change it.” En ambition att värna på många håll och områden i dag när så många vill stänga gränser, bygga murar, stänga ute. 

Text och översättning: Maria Herngren