Visa: Exkl moms | Inkl moms

EXKL | INKL MOMS

En rik pedagogisk miljö – hur får man till det?

2016-05-03

Ting och miljöer är knappast de försynta statister eller ödmjuka tjänare som många fortfarande tycks se dem som. Men fler och fler har börjat se dem som mer aktiva – ja, rentav som ett slags aktiva pedagoger när de fungerar som bäst. Linda Linder och hennes medförfattare i antologin Pedagogisk miljö i tanke och handling gör just det. Genom mångfald av inspirerande texter, och bilder, visar hon och de andra författarna hur man kan arbeta med en förskolas miljö och material för att försöka få till detta.

Pedagogisk miljö i tanke och handling är både en inspiration och en praktisk handledning för alla som vill utveckla förskolan med barn och kollegor”, står det på baksidan till Linda Linders (red) antologi Pedagogisk miljö i tanke och handling (Lärarförlaget). Efter att ha läst de tjugo författarnas tretton texter på 240 sidor kan jag bara hålla med. Här finns intressanta erfarenheter, iakttagelser, mödor, processer, utforskande och tankar om hur miljö och material kan spela roll för barns lärande, kreativitet, relationer och skapande. Ja, för allas vår möjlighet, både små som stora, att kunna vara kompetenta.

Linda Linder skriver inledningsvis om Rummet som den tredje pedagogen – hur hon inspirerats av Reggio Emilias pedagogiska filosofi, vilken också går som en röd tråd genom bokens alla texter. 

Men redan innan dess får forskaren Karin Hultman inleda med en personlig text utifrån posthumanistisk teori (vilken gör gällande att även ickemänniskor är medkonstruktörer till vår värld) där hon bland annat påpekar att: ”Vi behöver vässa blicken och titta noggrant på de ’banala’ ödmjuka tjänare som är med och sätter agendan för våra praktiker.”

För varje sida vässas sedan min blick i denna bok. Av Hultman får jag dock en välbehövlig spark ett par sidor senare innan de andra författarnas texter tar vid, av hennes påpekande: ”Att betona barns relationer till ting, till förskolans miljö och material är inte att säga att sociala relationer inte skulle vara viktiga. Tvärtom – det är att påstå att barn är mer sociala, mer samspelande, mer upptagna i ständiga samtal än vad vi kanske vanligtvis tänker oss.” 

Med intresse tar jag sedan del av bland annat forskarna Christian Eidevalds och Agneta Wallanders text om hur synen på barnet påverkar miljön; torgetpedagogen Christina Nilssons om torget som trend, matsal eller mötesplats; ateljeristan Maria Fabiens, med flera, om hur de skapar miljöer för de yngsta barnen präglade av öppenhet, möten och föränderlighet, innan Linda Linder, tillsammans med digitalistan Markus Bergenord, avslutar antologin med en text om delakulturens betydelse idag. Om hur pedagoger börjat lyfta blicken utanför den egna förskolan samtidigt som de fördjupar blicken där, genom att allt mer dela erfarenheter och reflektera tillsammans.

Sista ordet vill jag dock ge till Helena Olsson och Martin Gråfors, som skrivit om Botkyrka kommuns försök att bygga en likvärdig förskola i hela kommunen, och som i sin slutmening väl sammanfattar vad en sådan här antologi kan visa: ”Materialet är inte huvudpersonen i förskolan, men en viktig förutsättning för att barnen ska bli det.”

Maria Herngren