Visa: Exkl moms | Inkl moms

EXKL | INKL MOMS

Två bilderböcker – mer behövs inte

2016-07-21

Framför mig ligger en hög dagstidningar och två nya bilderböcker, bakom mig rika semesterveckor med nära och kära, natur och kultur. Därtill sommarens ljus och värme. Ändå känns det som om mörkret och kylan tätnar för var dag i världen. Så börjar jag läsa Jimmy Liaos Färgernas ljud och Beatrice Alemagnas De fem skavankerna och mer behövs inte. Två bilderböcker, för alla åldrar, fyller mig med förundran, hopp och många tankar – om livet, världen och människorna. Konst och fantasi istället för vanans makt och vanmakt. Det enda jag saknar nu är några fååringar att läsa dem tillsammans med, många gånger till.

För drygt ett år sedan berättade författaren och illustratören Beatrice Alemagna, född i Italien och numera bosatt i Frankrike, för Modern Barndom (i nr 2/15) om varför berättelser är så viktiga för oss människor och om sitt eget bilderbokskapande. Hon berättade bland annat att ”Jag tycker om att tänka på barn som läser som skapare av sin egen identitet och sina egna fria idéer” och att ”Jag skulle vilja att barn får möjlighet att bli lite ’större och friare’ med mina böcker. Och varför inte också att de vuxna får känna sig lite som barn.”

Något som hennes senaste bok på svenska, De fem skavankerna (i översättning av Ida Andersen; Mirando bok), verkligen förmår. När jag som vuxen läsare får chans att med denna berättelse känna mig lite som barn inser jag också att jag kan skapa vidare på min egen identitet, öppna den än mer för sådant som vi annars lätt avfärdar som alltför felaktigt, bristfälligt, defekt, skröpligt och utan värde. Som en skavank!

I Reggio Emilia-sammanhang talas ofta om att se värdet i våra olikheter. Något som Beatrice Alemagna verkligen förmår gestalta med denna bok, som dessutom utsågs till årets bilderbok i Italien 2014. De fem skavankerna är en konstnärlig hyllning till alla våra olika skavanker. Beatrice Alemagna gör här själv det som hon i fjol berättade i Modern Barndom borde vara skolans uppgift, att ”respektera barnens mångfald utan att försöka klumpa ihop deras olika identiteter, låta dem vara fria och olika varandra”.

På förlagets hemsida (mirandobok.se) finns också en filmteaser, av Emmanuel Feliu, för den som vill ta en titt på hennes fem Skavanker som aldrig får något gjort tills det en dag kommer en Filur, en sådan där perfekt figur som tycks vara och göra allt rätt. Men kanske är det ändå bättre att ha lite skavanker än att vara alltför perfekt?

Jimmy Liao, som skrivit och illustrerat Färgernas ljud (i översättning av Anna Gustafsson Chen, Mirando bok) är en oerhört uppskattad bilderboksberättare från Taiwan, där han gett ut ett fyrtiotal böcker, varav ett par till finns översatta till svenska.

Färgernas bok är ovanligt tjock för att vara en bilderbok. Den består av hela 62 stora färgrika bilduppslag, som vart och ett dessutom rymmer nästan en egen värld och berättelse att stanna kvar i, länge. Orden är däremot få, men innehållsrika. Som poesi. Och texten och bilden tillför hela tiden nya saker till varandra, just det som är bilderbokens styrka. 

Boken handlar om flicka som blivit blind och då ger sig ut på en lång vandring ensam i en stor stad. Hon söker sig först trevande nerför trapporna till närmsta tunnelbanestation, varifrån hon planlöst börjar åka runt i underjordens tunnlar, går av, och upp och ner igen för nya riktningar. Allt medan hennes ”seende sinnen” tar in dofter, ljud och hur det känns och hennes minnen också hjälper till att måla upp de världar hon tycker sig möta.

Precis som Beatrice Alemagna med sina fem skavanker visar också Jimmy Liao med denna blinda flicka att det finns så mycket mer att se, upptäcka, göra och förundras över än det vi tror – och att vi sannerligen inte behöver vara ”perfekta” för att klara det: ”Någon har skurit av grenarna som svajade i blåsten och jag kan inte längre höra det mjuka ljudet när vinden smeker trädtopparna” läser jag på ett uppslag där den blinda flickan just har korsat en enorm grön tuktad häck med sin vita käpp och en liten vit hund som hela tiden följer henne i hasorna. Jag blundar där jag sitter på Reggio Emilia Institutets balkong i Konradsbergsparken i Stockholm, med de höga träden som ingen någonsin skurit av runt omkring mig och jag hör det mjuka ljudet när vinden smeker trädtopparna.  

Text Maria Herngren

Bilden på Beatrice Alemagna är tagen av Ian Scigliuzzi