Ordlös – men språkrik – scensaga

Det som bara ser ut som en skräphög på scen kan visa sig vara en svan som med stor möda lyckas lyfta, trots stora klumpiga vingar, och flyga, så att även de andra högarna dras med och förvandlas till fåglar. 

Rullar av brunpapper dras ut till vågor mellan de fyra svartklädda scenkonstnärerna, vars olika erfarenheter av dockspel, dockmakeri, skådespeleri, mim- och cirkuskonst också böljar mellan dem. De tar pappret i besittning, med sina kroppar, prövar olika sätt som de sedan smittar varandra med. Under vattnet väntar svävande pappersmaneter och fiskar. Det märks att det även finns en dansare med bakom denna föreställning, som är en nyskriven scensaga för Marionetteatern av Bernard Cauchard, som även står för regin och som gjorde den hyllade Lindansarna där häromåret. Cauchard är dansare, skådespelare och musiker, som bland annat arbetat med Cullbergbaletten och ”Tyst Teater”.

”Varför görs det nästan bara pantomim för barn och inte för vuxna?”, tänker jag, samtidigt som det som ändå görs för barn – som denna – ofta blir till allåldersverk. 

När tre av skådespelarna klär den fjärde i papper är de inte längre vare sig fågel eller fisk. På fyrafötter blir hen med ens ett djur som rör sig däremellan, på land. Och med olika pappersbitar som öron, svans och taggar över ryggen, förvandlas hen till olika sorters djur, för att sedan åter på två fötter bli till en riddare som med en sko vars långa släp rymmer en pappersdockhär bakom sig. När så ännu en riddare med här i släptåg äntrar scenen är striden ett faktum, och pappersrustningarna slits av i vacker ultrarapid.

Så böljar det på, med plats för såväl stumfilmshumor som cirkusmagi. 45 minuter av förvandlingar som väcker förundran och fantasi. När så en av pappersdockorna blir ovanligt levande på slutet är det inte konstigt att en av fyraåringarna i publiken önskar högt att det inte skulle vara slut, efter att dockan försvunnit ridandes ut på en stor havssköldpadda. Själv tänker jag på mitt senaste möte med ReMida, det kreativa återanvändningscentret i Reggio Emilia, och hur de utforskat papper på olika sätt de senaste åren. Och när ateljeristan Giovanni Piazza berättade om hur grundligt de utforskade papper på hans förskola La Viletta i Reggio Emilia på 1970-talet när ateljéerna var nya där: ”Vi upptäckte hur ofantligt många olika kvaliteter, möjligheter och discipliner papper kan rymma: struktur, geometri, plasticitet, matematik ...”