Produkten har lagts till i varukorgen
Dina varor
-
{productName}
{productType}
{nbrItems} st {itemPrice} sek
Totalt: 0
sek INKL moms
Stäng kundvagnen
Din varukorg är tom.
Stäng kundvagnen
Bildspelet visar scener ur Marionetteaterns Papper – en ordlös saga om livet. Foto: Petra Hellberg
2016-02-04
I Marionetteaterns nya föreställning ”Papper – en ordlös saga om livet” berättar och undersöker fyra svarta väsen nyfiket, lekfullt, fantasirikt, poetiskt, prassligt och kärleksfullt materialet papper. Vad kan papper bli? Vad kan papper säga? Vad kan papper göra – tillsammans med andra papper – och med oss människor? I en scensaga som denna kan papper bli till allt från äventyr till ouvertyr.
Det som bara ser ut som en skräphög på scen kan visa sig vara en svan som med stor möda lyckas lyfta, trots stora klumpiga vingar, och flyga, så att även de andra högarna dras med och förvandlas till fåglar.
Rullar av brunpapper dras ut till vågor mellan de fyra svartklädda scenkonstnärerna, vars olika erfarenheter av dockspel, dockmakeri, skådespeleri, mim- och cirkuskonst också böljar mellan dem. De tar pappret i besittning, med sina kroppar, prövar olika sätt som de sedan smittar varandra med. Under vattnet väntar svävande pappersmaneter och fiskar. Det märks att det även finns en dansare med bakom denna föreställning, som är en nyskriven scensaga för Marionetteatern av Bernard Cauchard, som även står för regin och som gjorde den hyllade Lindansarna där häromåret. Cauchard är dansare, skådespelare och musiker, som bland annat arbetat med Cullbergbaletten och ”Tyst Teater”.
”Varför görs det nästan bara pantomim för barn och inte för vuxna?”, tänker jag, samtidigt som det som ändå görs för barn – som denna – ofta blir till allåldersverk.
När tre av skådespelarna klär den fjärde i papper är de inte längre vare sig fågel eller fisk. På fyrafötter blir hen med ens ett djur som rör sig däremellan, på land. Och med olika pappersbitar som öron, svans och taggar över ryggen, förvandlas hen till olika sorters djur, för att sedan åter på två fötter bli till en riddare som med en sko vars långa släp rymmer en pappersdockhär bakom sig. När så ännu en riddare med här i släptåg äntrar scenen är striden ett faktum, och pappersrustningarna slits av i vacker ultrarapid.
Så böljar det på, med plats för såväl stumfilmshumor som cirkusmagi. 45 minuter av förvandlingar som väcker förundran och fantasi. När så en av pappersdockorna blir ovanligt levande på slutet är det inte konstigt att en av fyraåringarna i publiken önskar högt att det inte skulle vara slut, efter att dockan försvunnit ridandes ut på en stor havssköldpadda. Själv tänker jag på mitt senaste möte med ReMida, det kreativa återanvändningscentret i Reggio Emilia, och hur de utforskat papper på olika sätt de senaste åren. Och när ateljeristan Giovanni Piazza berättade om hur grundligt de utforskade papper på hans förskola La Viletta i Reggio Emilia på 1970-talet när ateljéerna var nya där: ”Vi upptäckte hur ofantligt många olika kvaliteter, möjligheter och discipliner papper kan rymma: struktur, geometri, plasticitet, matematik ...”
Medan Marionetteaterns föreställning Papper på Stadsteatern i Kulturhuset i Stockholm vänder sig till barn från fyra år finns Unga Klara i samma hus ofta för de äldre barnen, och för såväl de unga som äldre vuxna. De svartklädda myrliknande mimarna i Papper får mig att tänka på de vitklädda skådespelarna i Vitsvit på Unga Klara i höstas. Nu går den föreställningen tyvärr inte längre där, men förhoppningsvis kommer den igen.
Vitsvit av poeten Athena Farrokhzad (fritt efter hennes bok med samma namn), i regi av Farnaz Arbabi, var visserligen inte ordlös. Men skådespelarnas förmåga att ge ord – både muntligt och kroppsligt, och inte minst poetiskt – åt erfarenheter och känslor som ord ofta inte räcker till för, som tillhörighet, språkets våld och generationskonflikter, uttrycktes också här genom ett nyfiket utforskande och ideliga förvandlingar.
”Min bror sa: Någon gång vill jag dö i ett land där människor kan uttala mitt namn.”
Vitsvit vred och vände på perspektiven, framförallt mellan föräldrar och barn, men också mellan då och nu, olika länder, språk och erfarenheter, genom en ständig vandring mellan rollerna:
”Min morbror sa: Glöm inte att du gick på dessa gator som barn. Glöm inte att det enda som räknas i en revolution är döttrarnas domslut mellan diktraderna”.
Papper och Vitsvit – två föreställningar jag inte glömmer i första taget.
Text Maria Herngren
Unga Klaras Vitsvit. Foto: Sara P Borgström