Skolan i Nepal

I år är det tio år sedan Carin Söderlind och munken Pema Dorjee bestämde sig för att bygga en skola i en fattig bergsby i Nepal för att hjälpa barnen, deras familjer och hela byn till en bättre framtid. Sedan flera år finns där också en skola för 60 barn tack vare deras arbete och den ideella föreningen Trinity i Karlstad som Carin varit med om att bygga upp, vilken nu tillsammans med universitetet i Brighton samarbetar med Jungchup Charitable organisation i Nepal om att driva denna skola, som också Reggio Emilia Institutet stöttat under flera år.

– Men jordbävningen i fjol var verkligen ett bakslag, säger Carin, som tillsammans med de andra medlemmarna i Trinity försöker reparera och bygga upp såväl skadade och raserade byggnader som människornas framtidshopp.

– Det är verkligen upp och ner att vara där, precis som bergen och dalarna. Det är så roligt att komma dit och se alla barnen som får leka nu, som har roligt och som lär sig i skolan, säger Carin och berättar om barnens grupplekar och tävlingar som gör dem lyckliga även när de förlorar, danserna och musiken som är så viktiga för dem, och allt nytt som de provar i bild och form, och läsa, skriva ...

– Jag har också lärt känna många av kvinnorna under de här åren och tycker faktiskt att de verkar gladare nu. Samtidigt sjönk stämningen enormt efter jordbävningen, med självmord, alkohol och droger som ökat i hela Nepal. Jag fick just veta att en av fäderna som var en sådan trygghet i byn tog sitt liv strax efter att jag åkt därifrån, säger Carin.

Hon berättar också om den medvetslösa flicka som hon hittade en dag i Kathmandu. En flicka som förlorat sin familj i jordbävningen och som sedan sökt sig till staden för jobb men där prostitution ofta är enda alternativet och droger den enda ”lindringen”. På sjukhuset visade det sig att hon utsatts för en gruppvåldtäkt, och därifrån rymde hon snart. Men Carin och munken Pema hittade henne till slut och fick in henne på ett center som jobbar mot alkohol- och drogmissbruk.

– Vi vet inte om det kommer lyckas men det senaste jag hörde därifrån är att det går bra för henne, säger Carin. Jordbävningarna i Nepal i april och maj i fjol har varit helt förödande för Nepal. I Malagiri bor alla fortfarande i enkla plåtskjul när vintern nu återigen intar denna by på 2000 meters höjd.

– Plåtskjul som de byggt av uppklippta tunnor och som jag såg att kvinnorna försökt isolera med bara tidningspapper på insidan av väggarna samtidigt som de bara har jordgolv. Många har dock börjat våga laga mat i sina gamla hus, men rasrisken gör att de inte kan bo där, förklarar Carin.

Skolan har idag tillgång till tre klassrum. Köket och matsalen var så skadade att de fick rivas och byggs nu oändligt sakta upp från grunden. Maten lagas därför fortfarande i ett tält på skolgården och allt material från köket förvaras i hantverksrummet, som också måste renoveras, och därför inte kan användas som det var tänkt, för att utbilda kvinnor i att läsa och skriva och i olika hantverk.

De två klassrummen på andra våningen används av de äldsta barnen, med 15 barn i varje klass, medan de yngre, också 30 stycken, trängs i ett oerhört litet klassrum. Det fjärde rummet som var tänkt för de yngsta måste också repareras och fungerar som lager för byggmaterial.

Carin berättar om alla svårigheter de brottats med efter jordbävningen, som den blockad vid gränsen mellan Indien och Nepal som gjorde att alla förnödenheter först stannade i Indien och inte nådde de behövande i Nepal. Nu är det framför allt brist på kunnig arbetskraft för att ro det nya bygget i hamn. Därtill alla pengar som behövs för att bekosta såväl de löpande utgifterna för skolan – som löner, skolmaterial och skolmat – och reparera allt som förstörts samt andra satsningar som de försöker få till för att hjälpa hela byn.

– Allt vi gör för byn, inte bara skolan, tror jag gynnar barnen i längden, säger Carin. De försöker särskilt hitta insatser som kan leda till självhjälp. Som buffeln som ger skolbarnen mjölk.

– Nu har den fått sin andra kalv så kvinnan som har hand om den behöver inte längre bränna sprit, som är så förödande när spritproblemet är så stort där.

Carin Söderlind berättar också om de läkarbesök de ordnat, tidigare för barnen och nu för de vuxna.

– En kvinnoläkare och gynekolog var underbar. Nästa vår ska hon komma och hålla workshops för kvinnorna i byn om sexualitet, hälsa, preventivmedel ... Och vi har fått tänderna lagade på 17 barn. Nu när godiset kommit dit får barnen ofta det istället för mat och tänderna blir fort dåliga så vi skall försöka få dit en tandläkare för att prata om munhygien.

På ”önskelistan” finns också ett förråd där bönderna skulle kunna samla all mat de själva inte behöver för att sälja gemensamt, och på så sätt få ett bättre pris än om var och en står längs vägen som de gör idag. Nöt- och mandelträd skulle också kunna odlas och säljas kooperativt. Carin drömmer också om att någon gång i framtiden kunna bygga ut skolan med ytterligare två klasser så att barnen kan gå kvar ett par år till och inte som nu när de är 8-9 år och måste börja gå till en skola en och en halv timmes vandring bort.

– Den skolan är inte kul så många hoppar av. Så skolan i Malagiri är verkligen viktig på många sätt, även för att barnen inte ska ge sig av från byn, till exempel till Kathmandu, där det kan gå mycket illa för dem, berättar Carin Söderlind.

Text Maria Herngren

Bild Carin Söderlind