Utvärdering – ett delikat värv

Antologin Utvärdering & pedagogisk bedömning i förskolan (Liber förlag), för vilken Gunnar Åsén är redaktör men också medförfattare, är uppdelad i tre delar. 

Den första delen handlar om statlig styrning och förskolans praktiker, vilket Åsén själv går igenom grundligt tillsammans med Emelie Moberg. Andra forskare synar därefter hur förskolebarns lärande allt mer börjat ses som ett mått på kvalitet och hur staten ställer högre krav på dokumentation.

Den andra delen tar upp utvärderingsredskap och bedömningspraktiker där Åsén återigen inleder. Denna gång med tio frågor som han genom åren vaskat fram som viktiga att ställa sig för alla som håller på med utvärdering. En annan av texterna handlar till exempel om utvecklingssamtal som bedömningspraktiker, såväl hemma som i förskolan.

Karin Alnervik har skrivit ett kapitel om verksamhetsteori som redskap i förskolans systematiska kvalitetsarbete tillsammans med Monica Nilsson. Polly Björk Willén om att döma eller bedöma – om barns språkliga kompetenser. Ett kapitel som alla som säger sig arbeta mångkulturellt borde läsa. Björk Willén, liksom flera av de andra författarna, tar också upp vad hela antologin försöker undersöka:

”Läroplanens skrivning skapar onekligen många frågor och orsakar en spänning och osäkerhet i praktiken kring hur detta motsägelsefulla uppdrag ska genomföras. Alltså, att inte bedöma enskilda barn, men ändå utgå från det enskilda barnets utveckling och lärande för att utvärdera verksamheten”.

Något som denna antologi visar är ytterst svårt.

Lise-Lotte Bjervås frågar sig hur dagens kunskapsekonomi påverkar bedömningen av barn i förskolan när ekonomin blivit så viktig överallt, och att:

”Kunskap om det generella barnets utveckling ska emellertid inte ses som oväsentlig kunskap för lärare i förskolan. Problemen uppstår då denna kunskap hanteras på ett sätt så att den förvandlas till ett normalitetstänkande som i grova drag delar in barn i två grupper: normala respektive avvikande barn.” Bjervås pekar vidare på det som Valberg Roth också uppmärksammat: ”att det skett en förändring i vår bedömning av barn, så att barn i allt yngre åldrar numera befinner sig i en bedömningspraktik”.

Varje artikel i antologin är egentligen värd en egen längre presentation, men än hellre många läsare, som även Ingela Elfströms text om ”Pedagogisk dokumentation som en del i ett systematiskt kvalitetsarbete i förskolan”.

Den tredje delen av antologin bjuder slutligen på en skandinavisk utblick.

I samband med läsningen av denna bok lyssnar jag på en föreläsning med Paola Cagliari, chef för Institutionen för skolor och förskolor i Reggio Emilia, som påminner mig om att: ”Det här med att repetera, det är något som verkligen är viktigt när vi talar om lärandeprocesser. Men repetition är inte att göra samma sak igen och igen utan att få öva i olika sammanhang.”

Så kan en bra antologi också fungera, inser jag, som en flerstämmig kör där varje författare ger läsaren möjlighet att öva sina tankar tillsammans med dem. Och på så sätt förstå mer, djupare och vidare, samtidigt som jag mer och mer inser hur svårt men också viktigt det här med utvärdering och pedagogisk bedömning är.

Maria Herngren