Produkten har lagts till i varukorgen
Dina varor
-
{productName}
{productType}
{nbrItems} st {itemPrice} sek
Totalt: 0
sek INKL moms
Stäng kundvagnen
Din varukorg är tom.
Stäng kundvagnen
2015-09-18
Natasja är 5 år, Anja 2 år, Andrej 7 år, Volodja 10 år, Vera 13 år, Sasja 4 år, den sommaren kriget kommer till östfronten 1941. Hundraen barn, likt kören i ett grekiskt drama, berättar om det som ingen vill minnas och ingen har velat höra men som vi nu måste lyssna på. Tillsammans bildar de en vittneskör till det barn som för tillfället har ordet på några sidor, ord som bränner genom decennierna i Svetlana Aleksijevitjs De sista vittnena (Ersatz förlag, i översättning Kajsa Öberg Lindsten).
”De första som dödades ... Den första jag såg ... var en häst som blivit dödad ... Och sedan ... en kvinna som dödats. Det förvånade mig. Jag hade föreställt mig att i kriget dödade man bara män”, berättar Gena, 12 år.
Men så var det inte för barnen, för dem var det framför allt mammorna, syskonen, kamraterna, och de gamla, som de såg dödas efter att papporna försvunnit till fronten, medan bomberna föll och de själva föll offer för grym brutalitet och svår svält.
”Där vårt hus en gång stod hade morfar samlat ihop benbitar i en liten korg. Korgen blev inte ens full ... Nu har jag berättat ... Men är detta verkligen allt? Allt som blev kvar av någonting så förfärligt? Några dussin ord ..?” slutar Leonid, 6 år, sitt vittnesmål. En av dem som överlevt och som Svetlana Aleksijevitj långt senare söker upp och ber minnas, med ”sina barnsliga ord”, vilka hon med stor respekt och ett slags absolut gehör fångar och gestaltar. Just så som hon gjorde i ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” härom året. Aleksijevitj väjer aldrig för det allra svåraste, samtidigt som hon förmår ge plats åt ljus, värme och längtan.
I den här boken är det helt och hållet barnens röster som hörs, även om det dröjde väldigt länge innan någon bad dem berätta (Det gjorde Svetlana Aleksijevitj under åren 1978-2005). Som för Tonja, daghemsföreståndare, som var 5 år 1941:
”De sköt inte folk ute på gatan, utan kom i stället in i stugorna. Vi stod alla vid fönstret: ’Där gick de iväg för att skjuta Aniska ...’ ’Nu är de klara hos Aniska. Nu går de till tant Anfisa ...’ Vi bara står där, och väntar på att de ska komma och skjuta oss.”
Ett barn och ett kapitel i taget, det är bara så man kan läsa denna bok. Sedan behöver jag en paus. Men då är de där igen, barnen, i tidningarna och i teven, barnen som flyr från kriget i Syrien, våldet i Afghanistan, Eritrea ... Barnen i de överfulla båtarna på Medelhavet och de som aldrig kommer fram, barnen som attackeras med tårgas och vattenkanoner i Ungern, barnen som inte är välkomna någonstans ...
”Jag räknade bomberna. Det föll en, två ... sju ... Det var så jag lärde mig räkna”, berättar Aljosja 4 år när jag återvänder till ”De sista vittnena” med en innerlig önskan att de kunde få vara just det, de sista vittnena, de sista krigsbarnen någonsin. Men det är de inte och just därför måste vi lyssna, för att göra allt vi kan för att barn inte skall utsättas för sådana grymheter och för att förstå vad de krigsbarn som kommer hit nu bär med sig.
Slutligen, så här några veckor innan det åter är dags för Svenska Akademin att tillkännage ett nytt Nobelpris i litteratur, skulle jag även vilja sälla mig till dem som vill se det gå till Svetlana Aleksijevitj för hennes förmåga att skildra människors allra svåraste erfarenheter och därtill gjort konst av dokumentärjournalist.
Maria Herngren