Synvinkeln: En varm pedagogisk aktivism

Jag står och gungar min fyraårige son. Bredvid mig står en dam som gungar sitt barnbarn. De pratar inte svenska men jag förstår inte vilket språk de talar. Jag pratar med min son och hon pratar med sitt barnbarn medan vi gungar och gungar. Efter ett tag börjar jag lyssna på dem igen och då går det upp för mig att det är det utdöende språket ”babyspråk”. När man pjaaaaataj så hääääjjjj med barnen, som om de skulle ha lättare att förstå vad man säger om man försöker med sina gulligaste ljud eftersom barnen själva är så gulliga. Stämningen blir till slut på topp och vi kan inget annat göra än att skratta tillsammans. Jag hinner tänka att det var roligt att höra någon använda sig av det här språket på riktigt. På en så hög och utvecklad nivå.

I Sverige är det så vedertaget att man aldrig skall tala på det sättet med barn. Men här började jag alltså tänka att det var roligt och – är det verkligen så noga? I varje ord kan man ju höra hur otroligt förtjust damen är i sitt barnbarn. Men jag undrar vad den lilla pojken tänkte?

Jag var själv ett väldigt litet barn. Tills jag var tretton var jag ”två pannkakor hög” som min pappa brukade säga. Folk bar omkring på mig, klappade mig på huvudet och la inte så mycket vikt vid vad jag sa. En lärare sa en gång inför hela klassen innan jul: ”Du är så liten Ebba att jag skulle kunna ta med dig hem och hänga upp dig i granen!”

Att vi skall ta barn på allvar hör vi ofta. Jag säger det ibland själv, men vad menar jag med det? Jag skrattar verkligen ofta åt och med barn och tycker att de är roliga. Precis som jag gör med vuxna. Barn är människor här och nu, i sin fulla rätt. De är vår samtid, inte bara vår framtid. De är inte varelser som skall växa till sig i ett mörkt skåp (barndomen) för att släppas ut som riktiga människor när de är klara.

Ett uttalande som också hörs allt mer är: Barn är inte gulliga! Men är de inte det? Jag kan inte stänga av mina känslor när en tvååring kryper upp i mitt knä efter vilan. Varför skulle jag det? Ett allvarligare och mer utbrett problem är nog snarare att många barn sällan känner sig älskade och omtyckta av pedagogerna i förskolan och skolan. Jag upplever att det finns en tendens idag till att se känslomässig kyla som tecken på pedagogisk professionalitet.

Men seriositet i arbetet med barn är att förbereda sig väl i tanke, handling och material. Att alltid försöka bli en bättre lyssnare, skratta tillsammans, bli bedårad och ibland arg förstås – så som vi också gör mot vuxna. Min tolkning av att ”ta barn på allvar” och att ”inte gulla med dem” är att det handlar om att barnkultur och pedagogik alltid riskerar att bli för innehållslös, nedlåtande och tom på mening eftersom vi inte vet vilken kapacitet barn har.

Att ha en romantisk barnsyn blandas ibland slarvigt ihop med att arbeta för att barn skall erbjudas vackra miljöer och material. Men sådan estetik är ingen gullig ytlighet – den är central i ett politiskt förändringsarbete och vår starkaste motkraft till likgiltighet och destruktivitet. Att ha en romantisk bild av barn kan också förväxlas med att man iakttar dem med en kärleksfull blick som motverkar distans eller med att man ser och berättar om poetiska dimensioner i det barn utforskar.

Reggio Emilias pedagogiska aktivism är varm. Om vårt förändringsarbete inte bidrar till att vi skall älska våra barn mer och mer så är det ett meningslöst arbete. Reggios filosofi har sin stomme i skönhet, poesi, utforskande och lyssnande. Den är inte instrumentell, teknisk, rigid eller aggressiv – utan kraftfull, öppen och envis. Den önskar sig respekt för barns rätt att på deras eget sätt fullfölja processer som förbinder dem med livet. Vi behöver lära oss att inte avbryta dem fullt så ofta. Om det skall bli möjligt behöver vi även i våra vuxna relationer lära oss att inte trasa sönder varandras kreativa processer med kom-mentarer, kritik och åsikter utan att istället se vad som är intressant i uppslaget. Hur skall det annars bli möjligt att bygga upp något nytt?

Barn har en tunnare hud än vuxna. De reagerar starkare, mer omedelbart än oss på det mesta de möter. Om vi är uppmärksamma kan de lära oss mer om vår gemensamma verklighet, berika den med fler dimensioner.

Vi sitter tillsammans med en annan familj på ett crêperie. När maten till slut kommer kastar sig alla över den. Men inte Sara som är fem år. Hon tittar på sin pannkaka. Den är ett riktigt konstverk och jag tänker först att hon kanske tycker att den är för fin för att ätas upp. Men så börjar hon försiktigt rulla runt körsbären. Tar gaffeln och gör korta spår i chokladsåsen, följer den spritsade gräddens toppar med fingrarna … ”Sluta genast leka med maten!” hörs då från hennes pappa.

Precis som hundratals föräldrar i hela världen säger till sina barn vid matbordet varje dag.

Men det denna pappa inte kände till var att det här var det sätt som just denna pannkaka ville bli uppäten på.

Ebba Theorell

Ateljerista och adjunkt, leder Reggio Emilia Institutets ateljeristautbildning och sitter med i Modern Barndoms redaktionsgrupp