Visa: Exkl moms | Inkl moms

EXKL | INKL MOMS

Nya tandborstar i skolan i Malagiri. Rektor Anita Tamang besöker Sverige, tillsammans med Carin Söderlind på Reggio Emilia Institutet. Skolbarnen i sitt skoltält och på skolgården i Malagiri i Nepal.

Hur går det för skolan i Nepal?

2015-10-13

För fyra månader sedan skrev Carin Söderlind till Modern Barndom och berättade om sin första vecka i byn Malagiri efter jordbävningarna i Nepal. Skolan som hon med stöd av bland annat Reggio Emilia Institutet varit med om att bygga upp. Då i juni möttes hon av en helt annan by och land än det hon lämnat bara en månad tidigare. Nu är Carin Söderlind tillbaka igen i Malagiri. Men innan resan dit fick hon, liksom Reggio Emilia Institutet och flera förskolor i Sverige, besök av Malagiriskolans rektor Anita Tamang.

– Skolan betyder väldigt mycket. Inte bara för barnen i Malagiri utan för hela familjerna. Vi är väldigt tacksamma för all hjälp vi får härifrån. Efter jordbävningen kom alla i byn till skolgården, och familjerna bodde där i minst en månad för det var den plats som var säkrast i byn. Så småningom fick vi de 73 tälten som ni här i Sverige samlat in till, en till varje familj, och två stora tält till skolan. Nu kan vi använda två av våra fyra klassrum igen. Men de andra har för många sprickor och är för farliga för att vi ska kunna vara där. Vårt kök och matsal måste också byggas om helt, från grunden, och vårt hantverksrum kan vi bara använda som matförråd, och maten får vi laga på gården. Vi har också fått verktyg som vi kan låna ut så byborna har kunnat börja bygga enkla kojor, men de håller inte mot kylan och regnet, berättar Anita Tamang när hon besöker Reggio Emilia Institutet tillsammans med Carin Söderlind under en av hennes sista dagar i Sverige.

Det var på dagen, en månad tidigare, som Carin Söderlind fick det överraskande beskedet att Anita plötsligt fått visum och skulle komma bara fyra dagar senare för ett månadslångt besök. Här gällde det att planera snabbt för fyra lärorika veckor för Anita som aldrig varit utanför Nepal. Det var också första gången hon flög, precis som det var första gången som hon var utanför Kathmandu fyra år tidigare när hon kom till Malagiri, till skolan som invigdes i april 2011, och där hon fick sin första tjänst som nyutbildad lärare.  

Sedan dess har Anita fått vara med om många nya saker; som att se havet när de redan under första helgen i Sverige for till Åland för att bland annat titta på hantverk där, för att samla idéer till vad kvinnorna i Malagiri skulle kunna tjäna pengar på. Därefter har det blivit studiebesök på många svenska förskolor, inte minst hos Vitsippan i Karlstad, som Jungchup Pre Primery School samarbetar med sedan något år tillbaka. Förra våren var det fyra pedagoger från Vitsippan som besökte dem i Malagiri och nu var det Anitas tur att besöka dem. 

– Här lär ni barnen så mycket genom att göra saker tillsammans, som att måla och bygga. Här kan sex barn sitta med en lärare och prata medan ni äter och lära er mycket då också. Hos oss är allt så bråttom, med många fler barn på varje lärare, förklarar Anita och berättar om hur en typisk dag hos dem ser ut, för deras fyra lärare och 60 barn, i åldern 3 och 9 år:

– Skolan startar halv åtta på morgonen med lite te, inget mer, sedan borstar barnen tänder och tvättar sig. Till lunch får de nepalesiskt ris och dal (linser), varje dag. Till mellanmål kan det vara bröd eller nudlar, men en dag i veckan är det ägg och en dag är det frukt. En dag i veckan får barnen också lite kött och lite mjölk från en av våra två bufflar. Nio på morgonen startar vår samling med många sånger. Sedan tar lektioner vid, i matematik, engelska, nepalesiska och samhälls- och naturkunskap, men också teckning.

Anita har också fått möjlighet att träffa fler organisationer, och naturligtvis särskilt den ideella förening Trinity i Karlstad, som är de som organiserat och samlat in pengarna till skolbygget och driften under flera år, och nu även akut hjälp av olika slag sedan jordbävningarna i våras.

Även om stödet och hjälpen är inriktad på skolan vill man också stötta familjerna, inte minst för att de själva så småningom skall kunna ta över skolan. Men dit är vägen lång.

– Många i byn är ensamstående kvinnor, änkor, sedan deras män dött, och de skall klara allt själva, inte minst försörja sina stora familjer. Nästan det enda de tjänar något på idag är dessutom att tillverka alkohol som de säljer, vilket ofta är det som orsakat att de är ensamförsörjare. För här är livet hårt, många lider och självmord är vanliga, berättar Anita.

– Vi vill hjälpa kvinnorna att bli mer självständiga, genom att till exempel hjälpa dem att starta olika hantverk, berättar Carin, som även skulle vilja kunna hjälpa dem att bygga upp sina hus nu.

– Och i mer beständiga material som cement än den lera och koskit som deras gamla hus var byggda av. Men för det behöver vi inte bara cement utan också någon byggnadsingenjör som skulle kunna hjälpa till där, säger Carin Söderlind. Någon vecka senare när hon är tillbaka i Nepal dyker Carins första rapport upp på Trinitys facebookgrupp:

Är tillbaka i Nepal på en kort visit. Här är det ganska tufft igen! Denna gång för att gränsen till Indien är stängd och det kommer inte in några förnödenheter. Det är brist på bensin och gas för matlagning. Ingen vet hur länge det skall hålla på. Det innebär för vår del att det blir extremt dyrt att till exempel ta sig upp till Malagiri och att kunna köra upp saker som behöver dit. Också att kunna ta sig runt för att köpa vad vi behöver. Håll tummarna för att man kommer överens så vi kan gå vidare.

Samtidigt är det nu de skulle behöva börja bygga husen igen, när väderleken är som gynnsammast efter monsunregnen, innan vinterkylan tar bergen i besittning. Dagarna därefter kommer nya små rapporter:

Filtarna som vi fått ligger nu på klostret och så fort det är möjligt åker vi iväg med dem. De är i bra kvalitet och väldigt fina. De blir utmärkta att sy jackor och byxor till barnen och dessutom att använda att värma sig med. Barnen i Malagiri har väldigt mycket svinkoppor. Min gulliga medresenär som är sjuksköterska berättade att dessa är mycket smittsamma. Med hjälp av Pema La och hans kontakter har han lyckats få tag på en doktor som följer med till Malagiri och kollar barnen om det räcker med salva (som jag redan köpt) eller om de måste behandlas med antibiotika. Nu hänger det på bensin och bil!!! Håll tummarna

Det gör vi – håller tummarna – samtidigt som vi återvänder till minnet av den där dagen då Carin och Anita fortfarande var kvar i Sverige, hos Reggio Emilia Institutet, och Anita berättade vad hon mest av allt skulle vilja ta med sig hem till sin skola från de svenska förskolor hon besökt.

– Alla fantastiska hyllor, lådor och liknande som ni har för att sortera alla era saker i!

– Ja, har man tidigare aldrig haft en penna eller en borste så har man förstås inte behövt hyllor för sådant, förklarar Carin. Något som hon och Anita, och alla som stöder och arbetar för detta skolprojekt i Malagiri arbetar för att förändra. Samtidigt som såväl denna by som hela Nepal behöver mycket stöd för att bygga upp landet efter vårens jordbävningar.

Text Maria Herngren

Bild Maria Herngren, Anita Tamang och Carin Söderlind

Mer om Trinity kan ni läsa på deras facebookgrupp 

www.facebook.com/TrinityKarlstad

TRINITY har ett sedan i somras ett särskilt bankgiro för katastrofhjälp till Malagiri, på Werstra Wermlands Sparbank.

Bankgironumret är 388-6470