En människa och stad som gör skillnad

Loris Malaguzzi var en aktivist som framför allt trodde på att agera, inte att lämna efter sig något manifest. Att han inte gjorde det ser jag också som ett förtroende för oss att fortsätta pröva nya vägar. Samtidigt gläds jag åt den engelska lärarutbildaren Sandra Smidt genom denna lilla men ändå omfattande bok gör Malaguzzis livsverk så tillgänglig för de som ännu inte känner till det och för alla nya generationer. Hennes bok ger oss en bra introduktion till Reggio Emilias arbete med de yngsta barnen och till Loris Malaguzzis pedagogiska tankegångar och praktik. I likhet med Reggio Emilias pedagogiska filosofi är denna bok också i sig en provokation mot samtidigt som den visar på alternativ till de idéer och praktik som dominerar det internationella kunskapsfältet kring små barns lärande. Därför fungerar boken också som en inbjudan för de mer insatta som att gå i dialog med. Vad instämmer man med, vad vill man lägga till eller rent av förkasta?

Naturligtvis finns det inslag i boken där det framgår att författaren verkar och tänker ur ett engelskt perspektiv. Hon är också starkt bunden till sin egen teoriram, främst förankrad i Lev Vygotsky och hans begrepp. Idéer som Reggio Emilia också hämtat mycket inspiration ifrån. Av detta skäl gör hon, precis som de gör i Reggio Emilia, en stor poäng av att se allt som sägs, görs och dokumenteras i relationen till tidsandan och den politiska inramningen. Det inledande kapitlet innehåller många viktiga berättelser även om tolkningsrastret ibland måste tillskrivas författarens egen tanke- och erfarenhetsvärld.

Det kan också vara på sin plats att understryka att Malaguzzi var ytterst angelägen om att inte fångas i någon teori eller ism. Däremot ville han uppvärdera praktiken kring barns lärande. Här vill jag gärna hänvisa läsare till att också ta del av Loris Malaguzzis egna tankar kring relationen teori-praktik, vilket han berättade om under några föreläsningar som han höll för svenska grupper 1987-1993, vilka nu finns samlade i skriften, Malaguzzis föreläsningar 1987-1993 (utgiven av Reggio Emilia Institutet). 

Sandra Smidt försöker – ofta i relation till egna engelska exempel – beskriva hur hon förstår den starka tilltron till barns förmågor som ett signum för Reggio Emilias pedagogiska filosofi. Detta gör hennes bok mer konkret och relevant också för svenska läsare. På samma vis är hennes sätt att närma sig och borra i begreppet hundraspråklighet också ett välkommet och begåvat bidrag till vårt svenska behov av att fördjupa vår förståelse för lärandets estetiska aspekter i dess koppling till etiken.

Smidt gör även försök att förstå den lärandets konst som måste erövras av varje lärare i relation till sina elever och deras familjer, men också i relation till sitt kollegiala sammanhang. I en avslutande diskussion om demokrati tar hon till ytterligare en spegel som jag själv inte känner så väl även om jag läst och hört talas mycket om kommunen Pistoia. Personligen är jag övertygad om att Reggio Emilias viktigaste bidrag i vår tid av globalisering är att visa oss en stad som förmår att utveckla och förändra sin demokratiska identitet trots omgivningens ekonomiska och demokratiska tillbakagång.

Detta ger oss alla hopp om alla de möjligheter som finns i de mikropolitiska sammanhang som varje stad och varje skola har.

Harold Göthson

Reggio Emilia Institutets
senior adviser och ledamot i Board of directors för Fondazione Reggio Children Centro Loris Malaguzzi