På slavrutten mot ”fästning Europa”

Vi ser dem på teve, när media rapporterar från ännu en båtkatastrof på Medelhavet. De många människor som desperat försöker ta sig till Europa från krig, konflikter och svält. Samtidigt som någon här frågar ”Hur många invandrare tål Sverige?”. Sverige – och Europa – som för bara drygt hundra år sedan stod för sin tids största folkvandring, under 1800-talets andra hälft då drygt en miljon svenskar, en fjärdedel av vår befolkning, korsade Atlanten. 

Med sin reportagebok Bilal. På slavrutten till Europa (Celanders förlag) berättar Fabrizio Gatti om när han under det tagna namnet Bilal reser genom Afrika. Men också om hur Europa tar emot de ”hjältar” som mot alla odds inte dukar under av svält, törst och umbäranden, inte minst den misshandel de utsatts för på vägen av smugglare, polis och militärer som alla försöker mjölka pengar ur dem. För som Gatti skriver när han kommer nära Daniel, Joseph, James och de andra han möter, och som han låter oss läsare komma nära: ”Det tragiska är att ingen någonsin kommer att säga åt dem att de i själva verket gör något väldigt heroiskt” och ”Om de kommer levande fram till Europa kommer man att kalla dem desperata. Trots att de tillhör det fåtal människor i världen som fortfarande har modet att sätta sina liv på spel för sina förhoppningars skull”. 

Fabrizio Gatti tar sig även in i Lampeduzas ”flyktingbur” och visar att den är raka motsatsen till det förstklassiga hotell eller hem som främlingsfientliga politiker beskrivit den som. Han tar sig också in bland dem som lyckats nå fram till sina drömmars mål: komma in i Italien. De rättslösa, utnyttjade och misshandlade tomatplockarna i södra Italien, de prostituerade kvinnorna i norra Italien och männen som sliter på byggen där. Bilal. På slavrutten till Europa låter oss komma nära en av vår tids stora orättfärdigheter, och låter oss se vår egen del i detta genom Fabrizio Gatti. Allt medan han själv söker efter den ”vattendelare mellan innan och efteråt”, den som gör att människor tar det första steget blir hans sökande en ”vattendelare” också för oss läsare. För de bilder som hans ord präntar in på näthinnan går inte att blunda för efter de drygt fem hundra sidorna. Det är tungt och det är svårt men det är också viktigt och stor litteratur som är värd varje möda.

Maria Herngren