Flykting, var god dröj!

När det är som vackrast ute besöker Modern Barndom några kvinnor och barn i ett ”tillfälligt asylboende” i Västberga industriområde, Stockholms största industri- och terminalområde. Men här bland asfalt, industribyggnader och tung trafik tycks våren fjärran.

Förr cyklade jag nästan dagligen under det ljusa halvåret förbi detta hotell där 160 asylsökande nu bor. Men med den tunga trafiken till Stockholms viktigaste godsterminal och E4:an och E20 tätt inpå kändes den cykelvägen till slut som en alltför stor risk för liv och hälsa. Idag har det gått femton år sedan dess och trafiken har inte blivit mindre i detta industriområde som rymmer cirka 600 företag, 9 200 arbetsplatser och det hotell som numer fungerar som asylboende. Ett område som bland annat omringas av den hårt trafikerade Södertäljevägen (E4/E20) och den stora bangården där all södergående tågtrafik till och från Stockholm går.

Idag åker jag dit med tolk, som några timmar senare när vi går därifrån utbrister: 

– De trodde de kommit till paradiset, efter allt de hade varit med om, och så kom de till ett fängelse.

Tolken som också upprört upptäcker att de serveras fläskfärs utan att informeras om det. Gamla matlådor i plast med innehållsförteckningar letas fram under vårt besök och visar att det inte är första gången. Ett svek som tar kvinnorna hårt.

De flesta vi möter på Metro Hotel har bott där i åtta månader. När nästa nummer av Modern Barndom (nr 3) kommer i början av september – med ett längre reportage om dessa kvinnor och deras barn – har de bott där i ett år, om de är kvar då. Men redan nu skall vi berätta lite här på Modern Barndoms nätsida om hur de har det, i en första artikel.

Många av kvinnorna har ännu inte blivit intervjuade av Migrationsverket. De lever tätt inpå varandra med sina hemska minnen, utan att kunna göra annat än att vänta, dag ut och dag in, en väntan som tycks sakna slut.

– Mars, sa migrationsverket, att de skulle komma och intervjua mig, sedan blev det ändrat till april, och sedan dess har jag inte hört något, säger en av dem.

Det är som att öppna en dammlucka när tolken ber dem berätta om varför de flytt, om flykten och om hur de har det på asylboendet. Precis som den italienska journalisten Fabrizio Gatti skriver om i sin bok ”Bilal – på slavrutten till Europa” som jag just läst, där han under tagen identitet försöker ta sig in i ”fästningen Europa” på samma sätt som de som flyr från krig och umbäranden i Afrika: "Killarna brinner av lust att få berätta. Att få anförtro sig. Att på något sätt, med hjälp av ord, återvinna sin existens".

Det gör också Amira, Hana, Jasmina, Leena, Naima, Elsa och Izla. Men om det framför allt är männens berättelser som Gatti får höra är det kvinnornas och barnens som jag och tolken får höra inne på Metro Hotel:

– Det är som ett fängelse här, säger Amira.

– Barnen, barnen, vi vill bara få hit våra barn. Jag bryr oss inte om uppehållstillståndet längre bara jag får hit mina barn! säger Naima.

Samtidigt är de som har sina barn hos sig oroliga över att de, som redan har varit med om så mycket, tvingas bo i en miljö som är så barnfientlig.

– Här är hemskt för barnen. Lekrummet är bara öppet två timmar två gånger i veckan och vi har bara våra små sovrum som de kan vara i. Barnen får inte leka i korridorerna och männen bankar och skriker om de hörs det minsta i rummen också och utanför kör stora lastbilar hela tiden förbi på dagarna, berättar Izla.

– Det blir ofta bråk mellan alla ensamma män här, när de inte har något att göra. Flera röker också hasch och polisen kommer var och varannan dag, säger Hana.

På golvet i korridoren sitter en man som uppenbart mår dåligt när vi går förbi för att titta in i de andra kvinnornas små rum. Hans närvaro är noll, ögonen blanka, röda och borta. Utanför hotellets entré blandar sig andra mäns tobaksrök med haschrök, en lukt som inte går att ta miste på även om avgaserna gör sitt bästa för att inte bara eliminera vårens dofter utan även den. Inte konstigt att kvinnornas små rum i gengäld fylls av starka, söta dofter av parfym och spray, så att det nästan inte finns tillräckligt med luft att andas. 

– Vi har ingenting att göra, inte ens laga mat kan vi göra, bara vänta och vänta och skvallra, säger Leena.

De enda som kommer därifrån några timmar varje dag är de lite äldre barnen som går i Solbergaskolan ett par kilometer bort. De yngre däremot är kvar där dygnet runt, även den fyraåring som äntligen fått förskoleplats.

– Men han bara gråter och gråter där. Han vill inte vara ifrån oss, berättar Jasmina.

Jag tänker på mitt arbete på Reggio Emilia Institutet och den skrift om ”Miljön som den tredje pedagogen i förskolan” som jag arbetar med där, vilken är tänkt att komma ut under hösten. Miljön som är en så viktig del i Reggio Emilias pedagogiska filosofi och arbete, om hur man måste arbeta med miljöer och material så att de utmanar och uppmuntrar barns utforskande och lärande, och skapar möten, kommunikation och lek. Om hur miljöerna talar till oss, ja, till och med skapar oss och att ”rummets kvalitet även är tankens kvalitet”, som professor Carla Rinaldi i Reggio Emilia har uttryckt det.

Jag ser mig omkring i de små rummen på Hotell Metro, rummen som talar till barnen och deras mödrar och som skapar dem dag efter dag, månad efter månad. Rummen som formar deras tankars kvalitet. Och industriområdet utanför.

På Metro Hotel i Västberga bor idag 30 kvinnor, 27 barn och 103 män. Migrationsverket betalar 335 kronor för mat och logi per dygn för varje plats där. I mars 2013 klassades detta hotell som ett korttidsboende, varifrån flyktingar snabbt skulle slussas vidare under sin väntan på beslut om asyl, enligt Tidningen Liljeholmen/Älvsjö som då var i kontakt med Bodil Sundén, pressinformatör på Migrationsverket, som då sade: ”Det kan röra sig om allt ifrån några dagar till en vecka för dem som bor där.” När Modern Barndom nu kontaktar Migrationsverket säger Sophia Öhvall Lindberg på deras presstjänst att Metro Hotel inte är ett korttidsboende utan ett tillfälligt asylboende, där man kan bo längre.

– Vi tycker inte heller att det är en bra utomhusmiljö där, inte för någon, och särskilt inte för barn och barnfamiljer. Vi är medvetna om det och försöker att barn under skolåldern inte skall bo där. Men periodvis är det svårt att lösa, att hitta boende på annat håll, förklarar Sophia Öhvall Lindberg.

Kvinnornas påpekan att många ensamma män verkar få flytta därifrån mycket snabbare än de som har barn, känner hon inte till. Inte heller att där skulle förekomma droger och att maten innehåller fläskkött.

– Sådant måste de anmäla det till oss, annars kan vi inte göra något om vi inte får veta det. Om barn far illa är det viktigt att vi får reda på det, att man anmäler det till oss och till socialtjänsten, säger Sophia Öhvall Lindberg.

Men hur skall kvinnorna där kunna anmäla när de bor så isolerat, inte får lära sig svenska och månaderna går utan att någon kommer och lyssnar? Och hur skall de våga, efter allt de gått igenom, att anmäla till den myndighet som har deras framtid i sin hand?

– Folk som har klagat har behandlats illa, säger Elsa och får genast medhåll av de andra.

– Vi vill lära oss svenska. När jag bad om busskort för att kunna åka till en gratis kurs i svenska sa Migrationsverket att ”Det behöver du inte kunna”, berättar Izla, som vill lära sig det språk som hennes barn nu börjat lära sig i skolan.

Text och bild: Maria Herngren

Fotnot: Kvinnorna i artikeln har andra namn i verkligheten.