Fiffig kompis för pedagoger

I Leif Strandbergs senaste bok Vygotskij, barnen och jag – pedagogisk inspiration (Studentlitteratur) agerar han, genom sin text, som just den ”fiffiga kompis” han visar att barn kan och bör få vara för varandra i lärandet, liksom bra artefakter (böcker, bilder, mm) och inte minst lärarna för barnen. När han beskriver lärare som Fyrsken i mörkret, fjällvandringsguider, röntgenläkare och fiffiga kompisar är det just så hans bok fungerar. Med Vygotskij, barnen och jag bjuder Strandberg på en lättläst och inspirerande men också utmanande och omvälvande resa i skolans och förskolans värld tillsammans med Vygotskij och Piaget.

Det här är en bok som både ger pedagogisk inspiration och som ruckar på seendet och tänkandet. Den fungerar dessutom bra för både ”nybörjare” (som aldrig hört talas om Vygotskij och hans teorier och som inte har erfarenhet från praktiken) och de som arbetat länge och idogt med didaktiska frågor och teorier. För precis som Strandberg visar att barn måste få sitta på kan-inte-stolen för att kunna ta sig till kan-stolen så måste vi vuxna det också, och se att vi befinner oss på båda stolarna samtidigt och på väg mellan dem hela tiden. För lärandet och skolan behöver egentligen bara två pedagogiska regler påpekar Strandberg: ”Det du inte kan, det måste du låna från en fiffig kompis” och ”Det du kan, det måste du visa, berätta, och lära ut”. 

Strandberg visar på sammanhangens betydelse, att det är där kompetens gror och växer, bland människor och verktyg. Han visar också att ”Leken är på många sätt en prototyp för en fruktbar lärandemiljö, eftersom den är full av just sammanhang, mänskliga samspel och rekvisita.” Därtill lyckas han med något som ytterst få böcker i pedagogik gör: att vända sig lika mycket till och vara lika angelägen för pedagoger/lärare i både förskola och skola, oavsett vilka åldrar man arbetar med.

Text: Maria Herngren