SYNVINKELN

En liten pojke kliver av båten i Siciliens hamn. Han är runt 4-5 år och en vuxen man håller den lilla handen, antagligen hans pappa. Sju dagars helvete ute till havs är till ända. De är framme i Europa, efter den riskabla överfarten från Egypten, och vem vet hur många veckor till på flykt. Många av familjerna ombord kommer från krigets Syrien.

Någon lägger sig ned och kysser marken. En äldre kvinna förs bort i ambulans.

Vi befinner oss i en hamn utanför Catania, Sicilien.

Dagarna innan har över 800 människor omkommit i en båtolycka på Medelhavet. Men scenen jag bevittnar utspelar sig flera gånger i veckan längs Siciliens kuster. Fartygen anländer med människor räddade till havs, där de trängt ihop sig i fallfärdiga båtar, utan mat och vatten. Bara när båtarna förliser får vi läsa om det. Siffror läggs till siffror, fler dödsfall, fler katastrofrubriker. Båtar går också till botten utan överlevande vittnen. Om dem når nyheterna inte fram över huvud taget.

Ett tjugotal meter bort står vi, journalister och hjälparbetare. Det går en osynlig linje mellan oss och de nyanlända. Vi får inte gå fram till varandra.

Barnen förstår inte det. När flyktingarna till slut ska transporteras bort, efter timmar av väntan i stekhet sol, får den lilla pojken syn på mig. Med allvarlig blick lösgör han sig plötsligt ur gruppen, släpper sin pappas hand och går emot mig. Men en polis ställer sig i vägen och höjer sin plasthandskeskyddade hand.

Pojken stannar med en blandning av förvåning och uppgivenhet.

Aldrig ska jag glömma hans blick. I den ryms all den maktlöshet som situationen innefattar – hans och min. I bakgrunden skrattar några i kön. Deras lättnad är stor över att vara i säkerhet.

Den lille killen återvänder. Någon har bestämt att just han inte får leka fritt. Han får inte gå fram till vem han vill. Han får inte ens säga hej till mig.

Mellan oss en osynlig gräns.

Någon har bestämt att världen ska se ut så. Den någon är vi. Alla vi européer som är med och upprätthåller den här ordningen.

Våra regeringar, förordningar, vår union och vår rädsla.

Tänk att medmänsklighet kan vara så subversivt – att anständighet kan kräva en revolution. Vi har skapat ett samhälle där en bit papper visar huruvida du har rätten att överleva eller inte. Eftersom vi har skapat det samhället kan vi också förändra det. Men den sanningen motarbetas från alla håll och kanter.

Jag önskar att fler kunde se pojken, hans lilla rygg på väg tillbaka.

Den här situationen gör något med oss: med människorna som flyr och som inte betraktas fullt ut som människor.

Och med oss européer som, vare sig vi vill eller inte, står på andra sidan gränsen.

Elin Swedenmark

Journalist & tidigare redaktör för Modern Barndom