Åter i Malagiri

Vägen mot klostret där jag bor när jag är i Kathmandu är sig ganska lik, här har inte jordbävningen slagit så hårt. Det är väldigt lite folk ute och trafiken som brukar vara en enda röra är gles. Många människor har flytt ut i byarna, för livet i Kathmandu är osäkert, det finns inte många öppna platser att söka sig till om det kommer flera skalv, och det har gjort, flera varje dag. På andra sidan staden ser det mycket värre ut. Många hus är rasade och några som står kvar lutar sig mot varandra, och utgör en stor rasrisk. Här dog många människor.

Klostret ser oskadat ut utifrån, men har sprickor inuti. Jag är trött när jag kom fram och lägger mig. Då kommer det första skalvet. Det är ett mullrande ljud och sängen skakar. En av munkarna ropar på mig och vi springer ut. Jag glömmer skorna i brådskan och marken är väldigt varm.  Nu lär jag mig att placera nödvändiga saker vid dörren för att snabbt komma ut.

Nästa dag har jag möte med Pema (den tibetanske munk som fungerar som samordnare i alla frågor om skolan) och Karma Lama, Pemas och vår hjälp i allt och pålitlig vän. Han sitter också i vårt NGO (non guvernement organisation) här i Nepal. Vi har redan innan jag lämnade Sverige beställt 50 tält. Nu diskuterar vi vem som skall få tält och hur de skall distribueras. Jag förstår inte riktigt svårigheten, det var väl bara att ge! Men jag får lära mig att så enkelt är det inte.

Vi bestämmer att öka antalet tält till 60 och motivera det med att vi känner ansvar för våra 60 barn i skolan och därför vill ge tälten till barnen och deras familjer för att de skall få det lite bättre.

Vi beställer också fyra stora tält som skall fungera som klassrum, dessutom två stora tält som skall användas istället för den healthpost som finns strax före Malagiri, i Nokandie.

Vi skall få tälten inom fem dagar, de sys i Kathmandu, och sista budet är att vi får dem den 7 juni. Under tiden bestämmer regeringen (2 juni) att ingenting får delas ut utan deras lov, så från den 5 juni är det stopp för all hjälpverksamhet. Här på klostret har det utlöst en väldig aktivitet. Byar som munkarna besökt, måste nu få sina säckar ris och linser och andra förnödenheter innan dess. Det är långt mellan byarna. Det tar många timmar med lastbil och sedan måste man vandra i timmar med tunga bördor.

Ofta bor det många familjer i varje hus. I Malagiri finns det en familj där fem bröder delar ett hus. När regeringens enda presenning kom uppstod bråk om den och en av bröderna dödades och tre av dem arresterades och hamnade i fängelse, medan den siste brodern lyckades undkomma. Kvar finns de fem hemlösa och ensamstående kvinnorna och deras barn.

På flygplatsen ser jag många pallar med hjälp till nödställda. Hjälp som aldrig kommer nå ut. Färskvaror som måste slängas. Regeringen har också vägrat låta hjälpteam komma in i landet och vägrat ta emot ekonomisk hjälp från H.H. Dalai Lama, och H.H. Karmapa. Det är svårigheter som jag inte kände till och inte förstod vidden av.

Dag nummer två i Kathmandu blir det åter mycket planerande och handlade för resan upp till Malagiri. Vår rektor Anita och jag hjälps åt att planera skolstarten och köpa in saker som gör öppnandet av skolan så rolig som möjligt för barnen.

Regeringen har beslutat att alla skolor skall öppnas söndag 31 maj. Oavsett om det finns någon fysisk byggnad kvar eller skolgård att vara på. Vi har tur som har en öppen plats att var på. Vi behöver inte vara rädda att någon byggnad skall rasa över oss.  Däremot kan vi inte vistas i klassrummen på grund av rasrisken. Ansvaret för att inget händer barnen vilar på lärarna. Ett tungt ansvar i en situation som den här.

Resan upp till Malagiri går bra. Pema Dorjee, Karma, Anita och jag ”tar en bil”. Det innebär att man hyr en bil med chaufför. Det är säkrare än taxi och lokaltrafikens bussar är inget alternativ alls. Väl framme i Malagiri har vi ett möte med byns samordnare Dinnesh som får förklara vår tältprioritering för byborna.

Pema la och Karma vänder tillbaka och nu börjar ett intensivt arbete med att tömma köket som har stora sprickor och måste byggas om. Mat och andra förnödenheter flyttas till hantverksrummet, som har skador men känns ändå tryggare än kök och matsal. Kylskåpet har klarat sig och flyttas också. Vi köpte det i början av april och alla var så glada för det, även om man inte riktigt förstod hur det skulle användas, så till exempel bananerna hamnade i frysen.

Det lilla kontoret får nu fungera som både kök och matsal för personal och sovrum för oss fem kvinnor. Vaktmästaren Sanu har satt upp en plastpresenning för att skydda utomhusköket från sol och regn. Bambustöttor håller plasttaket uppe och det är det enda skydd som ännu finns tillgängligt för barnen, innan tälten kommer. Skyddet pyntas med ballonger för att välkomna dem.

På natten kommer ytterligare ett skalv. Vi ligger tätt som sillar på kontorsgolvet och flickorna skriker och tumlar mot dörren. Jag har dragit upp blixtlåset högt för att undvika insekter vilket gör det jättesvårt att ta sig ut. Så nattens lärdom blir att inte sova med blixtlås uppdraget när det finns risk för jordbävning. 

Vi står länge på gården med armarna runt varandra. Flickorna gnyr som små hundvalpar och jag måste erkänna att jag också är rädd och skakar. Sedan är det svår att somna om och jag känner hur vi alla ligger och håller om varandra i mörkret. Dagen efter fortsätter livet ”nästan” som vanligt. Barnen kommer som om inget hänt. Stojar in på gården och kommer och kramas. Men det märks ändå att de bär en rädsla och att det finns ett nytt allvar hos dem.

Frukt är en bristvara på skolan och till den här dagen har vi köpt med bananer som är den billigaste fukten just nu. Det var länge sedan de fick det. De skulle också få kött men det gick inte. Men man är van vid besvikelser och det blir ris och dall (linser hopkokta till en sås) som vanligt och blomkål- och potatiscurry.

Potatis, blomkål och rättikor är de grönsaker som finns i byn just nu. Ris är det brist på, det odlas inte här. Det skulle kännas fint att kunna köpa en säck till varje familj, men nu har regeringen satt stopp för sådan hjälp. Orsaken har jag inte fått klart för mig ännu.

Det är väldigt varmt och alla är trötta. Presenning ger väldigt lite skugga så vi vistas under den brännande solen i sex timmar. Nästa dag är det lika varm, över 30 grader. Nu leker vi vattenlekar och barnen vattnar blommorna på skolgården.

Man har nu börjat hugga ned en massa träd för att kunna bygga upp husen igen. Men vad kommer hända nu när vattnet strömmar ner i branterna under monsunen när det inte längre finns träd som håller fast jorden där? Då väntar nästa stora fara, jordskred, på många håll!

På vägen ligger många små tunna trästickor kvar, sådana som vi förr hade på taken i Sverige. De är perfekt att måla på med äggtempera och vi hänger sedan upp dem som flaggspel under presenningen.

På eftermiddagarna går jag runt och hälsar på barnen och deras familjer. Det är en sorglig vandring att se allt elände och fattigdom, som var så svår redan tidigare. Men jag möter också en sådan värme och vänlighet att det ger kraft att vandra till nästa raserade hem och svåra livsöde. Vad som förvånar är att de ler och pratar med mig trots att vi inte pratar samma språk. Det berättar om sina liv och svårigheter, men de varken ber eller tigger även om jag förstår att de har förväntningar som jag önskar att jag kunde uppfylla men inte kan. Behoven är så enormt stora. Anita som alltid ställer upp översätter och ler och kramar om. Hon är en ängel.

En annan svårighet är alla rykten som sprids, om nya skalv, rån och kidnappningar. Jag vet inte vad som är rykten eller sant, men jag ser hur det skrämmer upp människorna här. Det är ofta strömlöst och skolans personal berättar att de är så rädda för att bli rånade i mörkret. De skriker och hojtar för att skrämma iväg eventuella tjuvar.

Dagarna går och jag hoppas att människorna här i Malagiri också skall få ro och känna att livet kan innehålla mer än bara en kamp för överlevnad var dag.

Text och bild: Carin Söderlind