Visa: Exkl moms | Inkl moms

EXKL | INKL MOMS

Skolan ska utjämna skillnader

2015-01-07

– Min forskningsöversikt om individualiserad undervisning visar på, om inte skrämmande så i alla fall, djupt oroande slutsatser om hur likvärdigheten i svensk skola minskar och hur lärarnas möjligheter att möta den normala elevvariationen i varje klass och att anpassa undervisningen efter varje elevs förutsättningar och behov blivit allt sämre, säger Joanna Giota, docent i pedagogik och motivationsforskare vid Göteborgs universitet.

Denna text – som varit publicerad i MB 3/14 – ingår i en serie artiklar där Modern Barndom synat hur dagens skola förmår leva upp till ambitionen ”En skola för alla”. Övriga artiklar i serien ”En skola för alla?” listas längre ned, efter denna artikel.

I höst kommer Reggio Emilia Institutet att arrangerar en konferens om barn i behov av särskilt stöd. Det kommer att bli en hel dag med exempel från både praktik och forskning. Mer information om denna konferens kommer längre fram.

– Skolan ska utjämna skillnader, varför ska vi annars ha en skola!? Men idag ökar utslagningen. De starkare blir starkare medan de svagare blir svagare. Skolans viktigaste roll måste vara att bromsa en sådan utveckling, säger Joanna Giota när vi möts över en lunch som sträcker sig långt in på eftermiddagen i ett soligt Göteborg, där försommarvärmen någon timme senare exploderar i årets första stora åskväder och översvämningar. Men det är inte den spänningen som laddar vårt samtal utan de många förändringar som lett till att likvärdigheten i svensk skola har minskat de senaste tjugo åren, vilket Joannas breda forskningsöversikt så tydligt synliggjort.

Joanna Giota har, på uppdrag av Vetenskapsrådet, gått igenom 43 svenska avhandlingar och artiklar i avhandlingar inom utbildningsvetenskapen (publicerade 2000-2010) och jämfört styrdokumentens skrivningar om individualiserad undervisning med hur det ser ut i verkligheten. Skolan har visserligen aldrig klarat av att förverkliga ”En skola för alla” under de femtio år som gått sedan enhetsskolan införande och önskan om inkludering först slogs fast, både som organisatorisk princip och målsättning, med strävan efter att alla elever skulle ha en likvärdig rätt att delta på sina egna villkor och möjlighet att lyckas oavsett av handikapp eller svårighet. Men att skolan nu blivit sämre på det, vilket flera vetenskapliga studier visar, är nytt.

Efter att Giotas forskningsöversikt publicerades i slutet av förra året har hon bloggat regelbundet i Vetenskapsrådets webbtidning Curie och delat med sig av sina slutsatser utifrån dessa studier:

”Min forskningsöversikt förespråkar en individualiserad undervisning som når alla eleverna i klassen och där en ’speciell’ undervisning inte är förbehållen enbart vissa elever. Skolans problem ligger dock i att den inte förmår ta tillvara alla elevers motivation att lära. Den kan inte heller möta den naturligt förekommande variationen av olikheter hos eleverna inom ramen för den ordinarie klassrumsundervisningen.”

Joanna påpekar också att elevernas lust att lära och deras inre motivation verkar vara ”det som fått det minsta utrymmet i skolan under 2000-talet. Resultaten visar att skolor varken lyckas stödja de svagaste elevernas ansträngningar eller utmana de starkaste elevernas nyfikenhet. Så frågan är vem undervisningen anpassas efter?”

En ny överstrykningspenna under tågresan till Göteborg resulterar i ännu en färg och Giotas texter lyser nästan som regnbågen. Det finns mycket att fråga henne om, inte minst hennes hjärtefråga, motivationens och delaktighetens betydelse för lärandet:

”Bristen på inflytande över skolarbetets form och innehåll är en av de viktigaste orsakerna till att många elever upplever skolarbetet som meningslöst och tappar sin motivation”.

Hon tar också upp en annan och minst lika viktig aspekt av elevernas delaktighet:

”Inkludering är en del av ett samhälles demokratiseringsprocess. Ett av skolans mål är att man där ska lära sig att vara en god demokrat och samverka med människor och att människor är lika mycket värda fast de är olika. Frågan är hur man tränar detta inför livet om de elever som sitter kvar i klassrummet blir mer och mer lika, medan de andra blir mer och mer ’särskilda’.”

– Ja, det bästa lärandet för alla elever sker i klasser med större variation, ändå blir klasserna allt mer homogena idag, samtidigt som förutsättningarna för att lärarna skall klara den naturliga variationen blir allt sämre, säger Joanna Giota och påpekar att inte bara de ”svagaste” eleverna förlorar på att klumpas ihop i en och samma klass där deras lärare egentligen inte hinner hjälpa någon och det inte längre finns några klasskamrater som kommit längre och kan vara förebilder. Även elitklassernas elever förlorar på att inte längre ha några som toppar och som på så sätt höjer ribban för de andra.

Joanna Giota påpekar också att lärandet i svensk skola har blivit mer av ett individuellt projekt, vilket slår hårdast mot de mest resurssvaga eleverna vilka blivit allt mer utlämnade till sig själva och till sin egen förmåga att söka kunskap och uppnå läroplanens mål.

I en nyligen utgiven antologi ”Differentieringens janusansikte” (Institutionen för pedagogik och specialpedagogik vid Göteborgs universitet, vilken finns att ladda ner från nätet) tar Joanna Giota, tillsammans med Girma Berhanu och Ingemar Emanuelsson, upp de många negativa konsekvenser som en pedagogisk och organisatorisk differentiering får för elevernas delaktighet och lärande. De tar också upp att trots att forskningen numera klargjort att de svårigheter som elever har i skolan ”i hög grad är beroende av vad som sker i skolsituationen” och alltså inte är ”orsakade enbart av brister eller individuella karakteristiska hos diagnostiserade elever” så uppfattar så gott som samtliga rektorer i en undersökning sina elevers behov av särskilt stöd ”som individbundet orsakade, dvs. att de huvudsakligen har med den enskilda elevens egenskaper att göra.”

”Det är tämligen ovanligt att se elevers behov av särskilt stöd som relaterat till undervisningen och/eller de vuxnas/skolans förhållningssätt”, skriver de vidare.

Kanske är det därför som ingen, varken politiker, samhällsdebattörer eller media, reagerat kraftfullt över det faktum att andelen elever i särskola nästan fördubblats under en femtonårsperiod, från 0,8 procent av årskullarna i början av 1990-talet, då det var som lägst, till 1,5 procent under läsåret 2007/08? Och att andelen är än större i vissa kommuner.

Joanna Giota nickar bekymrat.

– Om en skola inte lyckas fånga en elev så är det inte eleven som har misslyckats utan skolan som inte har lyckats, slår hon bestämt fast.

– Skolan måste kunna fånga barnen där de är, utifrån deras olika förutsättningar och erfarenheter, fånga deras motivation att lära. Det här har aldrig varit lätt och det har alltid brustit, men det har hänt något på senare år, över hela Europa. Det har blivit allt svårare för många att se meningen med olika saker, förstå hur världen hänger ihop. Samhället har blivit mer komplext och svårare att få insyn i och då tappar många unga sin motivation att lära. För att fånga den krävs än mer av vägledning och dialog, men istället har lärarnas tid i klassrummen minskat och eleverna har blivit allt mer hänvisade till eget arbete, samtidigt som skolan blivit mer prestationsinriktad. Dessutom har de skolor som skulle ha behövt de mest stabila lärarna ofta de mest outbildade, med många vikarier som kommer och går, fortsätter hon.

– Samtidigt ska skolan klara av att motivera för en framtid som ligger så mycket längre fram än tidigare, för studier tio till femton år fram i tiden, eftersom de flesta jobb kräver mer av specialkunskaper. Det meningsfulla här och nu har gått förlorat trots att vi vet att det är den inre motivationen som gör att eleverna lättare lär sig, inte ger upp lika lätt, gärna försöker igen och har lättare för att förstå saker själva och dessutom frågar mer och har lättare för att lära sig av sina kamrater, så är det bara den yttre motivationen man satsar på idag med fler prov och betyg.

Joanna Giota berättar att man idag vet att redan i årskurs ett har tio procent av alla elever tappat sin inre motivation, en andel som sedan ökar för varje årskurs, bland annat för att lärarna inte lyckas möta eleverna där de befinner sig och fånga deras intresse.

Vad kan vi göra för att vända den här utvecklingen? Joanna Giota förklarar att det behövs många åtgärder:

– Det behövs mer av elevaktiva arbeten i skolan. Eleverna måste få vara delaktiga och komma med egna förslag, och mer av ämnesövergripande projekt. Varför inte samarbeta med slöjdläraren till exempel, i kemi och matematik? Kreativiteten måste stimuleras. Idag är det snarare så att allt som elever tycker är roligt, det som engagerar dem och gör dem mer kreativa, har minskat i skolan.

– Vi måste också höja läraryrkets status! Många lärare känner en enorm frustration idag över att de inte hinner se alla elever. Den psykiska ohälsan bland lärare har ökat och många tappar motivation och engagemang, vilket är förödande. Många lärare hoppar av, rektorer också. Vi måste tro på lärarna, ge dem tid för reflektion och att diskutera pedagogiska frågor tillsammans. Inte som idag när de mest bara hinner pratar om ordning och praktikaliteter när de möts. Lärare och rektorer behöver också utveckla ett gemensamt synsätt på varje skola, hitta goda exempel, men inte för att upprepa dem utan se hur de kan ta vara på dem utifrån sin skolas förutsättningar.

– Alla lärare måste förstås kunna sina ämnen. Det är A och O att de brinner för att vara lärare och tycker om barn och unga, och att arbeta tillsammans. Det behövs fler vuxna i varje klassrum, minst två lärare, för att klara den enorma variation som finns där. Vi vet också att goda relationer är avgörande för lärandet, men hur skapar vi det? Jag har träffat lärare med fantastiska teoretiska insikter men som sedan inte klarar att leva upp till dem i praktiken.

– Lärare är faktiskt världens svåraste yrke! utbrister Joanna, innan hon fortsätter att tala om kompetensutveckling för alla lärare, och att alla lärare måste ha specialpedagogiska kunskaper, även om det förstås behövs specialpedagoger också. Men skolan får inte längre se vissa elever enbart som deras ansvar.

– Alla elever behöver vara med i gemenskapen i klassrummet, påpekar hon och berättar om den studie som Ingemar Emanuelsson gjorde för många år sedan, på s.k. svagbegåvade elever, vilka gick i vanliga klasser på 1970-talet och som klarade grundskolan nästan lika bra som alla andra.

– Den studien visar att elever som får rätt förutsättningar att inkluderas i vanliga klasser har väldigt goda chanser att klara sig bra genom skolan. Det finns också studier, bland annat en holländsk, som visar att det inte heller är negativt för resten av klassen. Däremot finns det mycket forskning som visar att barn som placeras i särskilda undervisningsgrupper ofta både stigmatiseras och lär sig mindre än om de hade fått gå kvar i sina vanliga klasser.

Joanna Giota berättar att hon och Ingemar Emanuelsson nu hoppas på att få göra en ny studie över svagbegåvade elevers möjligheter i vanliga klasser.

– Vi måste också lyssna mycket mer på föräldrarna, de måste få ett större inflytande i skolan, fortsätter Joanna. Så gör hon en paus innan hon lyfter frågan om skolan till en helt annan nivå.

– Vi behöver ta ett steg tillbaka och börja fråga oss: ”Vad är det goda lärandet och för vem?” Det får vi inte genom fler nationella prov och betyg allt längre ner i åldrarna eller genom att drilla eleverna som på vissa håll i Asien, där ohälsan bland unga ökar. Det är väl inte ett sådant samhälle vi vill ha, där allt fler unga slås ut. Det här måste vi diskutera på allvar, på alla nivåer: ”Hur vi skapar ett samhälle där alla får plats?” ”Hur ser ett gott samhälle ut, ett samhälle där alla kan bidra och vara likvärdiga?” Jag tror att demokratiuppdraget måste fram än skarpare i skolan. Vi måste börja fråga oss: ”Vad är en demokratisk medborgare?”

Text: Maria Herngren

Illustration: Gandiniforma

MODERN BARNDOMS SERIE ”EN SKOLA FÖR ALLA?” FINNS PUBLICERAD I:

MB 3/13: Brist på delaktighet för elever med autism, en artikel med bland annat forskaren Marita Falkmer, som skrivit en avhandling om bristen på delaktighet i svensk skola för barn med autism.

MB 4/13: Tyst i klassen, en artikel med bland annat forskaren Adriana Velasquez, som skrivit en avhandling om AD/HD i skolans praktik – En studie om normativitet och motstånd i en särskild undervisningsgrupp.

MB 1/14: När skolan slår knockout, om ”hemmasittaren” Leo som vägrade gå till skolan i många år från sjätte klass.

MB 2/14: Rösberga gör plats för alla, om ett förskolecenter i Ronna i Södertälje där man länge arbetat med visionen ”Olika barn – lika värde”.

MB 3/14: Skolan ska utjämna skillnader, med forskaren Joanna Giota (som publiceras här ovan).

MB 4/14: Vi måste ändra våra mentala scheman, om hur de arbetar med barn med särskilda rättigheter i Reggio Emilia. Intervju med resurspedagogen Morena Giglioi och psykologen Ivana Soncini.

MODERN BARNDOM HAR ÄVEN PUBLICERAT FLER ARTIKLAR TIDIGARE OM BARN MED SÄRSKILDA RÄTTIGHETER, TILL EXEMPEL I:

MB 2/10: Normal nog för skolan? Intervju med Roger Säljö, professor i pedagogik och pedagogisk psykologi.

MB 3/11: En förskola för alla, om Skarpnäcks arbete med att försöka inkludera alla barn i förskolan.