Produkten har lagts till i varukorgen
Dina varor
-
{productName}
{productType}
{nbrItems} st {itemPrice} sek
Totalt: 0
sek INKL moms
Stäng kundvagnen
Din varukorg är tom.
Stäng kundvagnen
2015-01-30
Ateljeristorna Charlotte Elm Ravn, Carolin Ivarsson och Gunilla Hamberg delar här med sig av sina tankar om vilken betydelse ateljékulturen har i svensk skola och förskola. I Modern Barndom nr 1/15 svarar också ateljeristorna Johanna Björkqvist, Evis Magnusson och Janna Nordström på denna Panelen-fråga.
– Jag vet inte exakt vad som menas med ateljékultur och har ännu inte hunnit skaffa mig så mycket erfarenhet av den svenska skolan och förskolan eftersom jag är nyutbildad ateljerista, med en bakgrund som kulturarbetare. Jag har varit anställd på nystartade Hammenhögs Friskola i Simrishamns kommun sedan i höstas. Vi har inte hunnit bygga upp någon ateljékultur än, men jag har en hel del tankar om vad estetiskt skapande betyder för oss som människor och för samhället. Det har därför betydelse i skolan eftersom vi där fostras till samhällsmedborgare.
I det estetiska skapandet undersöker vi och ”samtalar om” existentiella frågor. Det möte med sig själv, som estetiskt skapande innebär, och det möte som uppstår när vi delar med oss av vårt skapande, är en del av vårt människoblivande och av det offentliga samtalet. Estetiskt skapande har därför med demokrati att göra. De olika estetiska uttrycken är olika språk, alltså sätt för mänskligheten att kommunicera. Vi har alla lika rätt att lära oss och att använda dessa språk, så jag skulle vilja påstå att ateljékulturen i skolan har betydelse för demokratin i det framtida samhället. En ateljékultur kan också främja ett självständigt tänkande och en förståelse för att livet är komplext. Den framväxande nyfascismens och nationalismens drömmar om en ”ren” nation och stängda gränser är till exempel en omöjlig önskan om att systematisera bort livets komplexitet. Estetiskt utforskande hjälper oss också att odla vår empati och fantasi så att vi inte upphör att tänka självständigt, inte låter oss styras av fördomar och stereotyper.
Min erfarenhet av att arbeta i ateljén med eleverna på skolan är att de är hungriga på att få uttrycka sig själva. Som Olivia i klass 4 uttryckte: ”Det är så skönt istället för matte, där man måste svara rätt och alla svarar samma.” I ateljén får barnen möjlighet till kontakt med sitt eget unika jag, vilket jag tror ger större trygghet och glädje i livet, en större möjlighet att se olika lösningar på problem och en möjlighet att bidra med något unikt till utvecklingen av samhället.
I ateljén är min strävan att eleverna ska kunna upptäcka fler nyanser av tillvaron, sig själva och varandra. Det ska vara en plats för ett filosoferande samtal, både i ordets rätta bemärkelse, men också i skapandet. Min erfarenhet är också att de elever som betraktas som mest utmanande och minst villiga att anpassa sig i klassrummet är de mest kreativa i ateljén. Det betyder att med en ateljékultur har eleverna fler möjligheter att känna att de lyckas och har ett värde.
– Jag var på en fantastisk föreläsning under min ateljeristautbildning och lyssnade på tecknaren Cecilia Hultman från konstfack. Cecilia berättade att hon brukade fundera över hur hon rör vid pappersarket och hur hon bär det genom rummet. Och att hon drar linjer med alla sina olika blyertspennor, som en palett att ha framför sig när hon ska börja teckna. Hon berättade om längtan att bara få vara i det, i tecknandet, och att få vara fokuserad.
När jag tänker på vilken betydelse ateljékulturen får i svensk förskola och skola så är det just detta jag tänker på. Jag tänker på ateljékulturens betydelse för den estetiska dimensionen … Den utgör en attityd av omsorg och uppmärksamhet inför det man gör, den är längtan efter mening, den är förundran och nyfikenhet. Den är motsvarigheten till likgiltighet och slarv, till konformism, till brist på delaktighet och spänning som Vea Vecchi skriver i Blå cikoriablommor.
Jag tänker att vi måste börja förundras. Förskolan och skolan måste bli en plats dit vi går för att förundras. Vi måste skapa möjlighet för barnet att förundras och skapa kontexter att förundras i. Förundras över barnet i sin rosa prinsessklänning som kastar färg mot staffliet. Förundras över vad som händer när penseln och färgen möter pappersarket. Istället för en suck över färgen som landat på den rosa prinsessklänningen, förundras över det processande som barnet hängivit sig åt som resulterat i dessa vackra färgstänk på hens klänning.
Vi måste börja förundras. Jag tror det är viktigt att vi lär av våra vänner i Reggio Emilia och börja möta förskola och skola som en del av livet, inte som en förberedelse för livet.
– Jag måste bara börja med att säga att frågan om vilken betydelse ateljékulturen har i svensk förskola är svår att svara på. På min förskola är den viktig och synlig, men jag vet att på väldigt många förskolor finns den inte alls.
Här i Uppsala, med sitt anrika universitet, syns ateljeristakulturen eller de estetiska uttrycken allt mindre och mindre på lärarutbildningen. Grunden måste självklart finnas och ges där, om vi vill att studenterna ska får möta och lära sig en mångfald av estetiska uttrycksformer, för att sedan kunna erbjuda barnen det. Jag ser inte att lärarstudenterna har fått de verktygen när de kommer till oss på sina praktikperioder.
De svar jag fått från lärarutbildningen, när jag påpekat att studenterna på sin praktik borde få befästa det de lärt på lärarutbildningen och därför behöver få en bred kunskap i olika estetiska uttrycksmedel, är att det är lärarhandledarnas ansvar på förskolor och grundskolor att ge studenterna det. Blir det då en likvärdig utbildning om det är handledarna som ska ge denna kunskap? Nej, det tror jag inte. Många förskolor och skolor jobbar tyvärr väldigt lite med till exempel bild, musik och drama.
Vill man ha en ateljékultur i förskola och grundskola måste man ge grunden till det i lärarutbildningen! Idag verkar utbildningen handla mycket om att förbereda för forskning, men om så många ska forska vilka ska då finnas i praktiken och vad ska studenterna forska om när de inte får de, i mitt tycke, viktiga verktyg som de estetiska uttrycksformerna är för allt lärande.
Samtidigt är läroplanen väldigt tydlig med att alla barn har rätt till många olika språkliga uttryck. Vi lär ju i en mångfald och inte ämnesvis. Ateljékulturen innebär också att det finns en omsorg om material och miljö. På så sätt talar vi om för barnen att vi tycker att de är viktiga. Ateljékulturens omsorg om tiden är också viktig. Finns det en ateljékultur genomsyrar den hela förskolan och skolan, den finns inte bara i ateljén. Den syns i kreativiteten och i barnens engagemang, men även i föräldrarnas intresse.
På Solskenet finns det en sådan kultur, här finns plats för det oväntade och det oförutsägbara, och genom kollegor vet jag att det finns på fler förskolor. Men jag är ändå bekymrad för Uppsala.