Synvinkeln: Masskartläggning och utbildningsprogram i norska förskolor

Under de senaste åren har förskolans särprägel varit ifrågasatt i Norge. Ständiga uttalanden om att barn måste lära sig ”mer” har lett till en osäkerhet bland förskolans personal om vad som är viktigt och lämpligt för barn i förskoleåldern. Lösningen har sett ut att vara ett ökat fokus på kartläggning för att avslöja fel och brister och i dess kölvatten följer pedagogiska program som går ut på att reglera barns beteenden för att de ”bättre” skall lära sig vad som betraktas som viktig och riktig kunskap. Norsk Reggio Emilia Netverk ställer sig kritiska till det vi betraktar som ett alltför snävt lärandebegrepp. Ett lärande som skiljer huvudet från kroppen och kunskap från det sammanhang det uppstår i. Barnet görs idag till ett objekt för landets produktivitetsmål, att visa fram vid nationella prov och PISA-rankningar.

Kartläggning av språk eller andra färdigheter kan aldrig ersätta det som barn verkligen behöver, nämligen att få vara omgivna av tillräckligt många intelligenta och kompetenta vuxna som kan stärka lärandemiljön i förskolan. Små barn lär sig språk genom att prata med personer som de har en nära relation till och genom lek och utforskande tillsammans med andra. Kartläggningarnas svaghet är att de i alltför hög grad pekar ut barnet och definierar barnet som bristfälligt. Norsk Reggio Emilia Netverk ser lärande som komplexa processer där barnets möjligheter uppstår i möte med pedagogerna, den fysiska miljön och kamraterna. Ser man det så är det istället förskolans personal och den fysiska inlärningsmiljön som måste undersökas noggrant.

Den kartläggning som förespråkas idag nedvärderar subjektiva upplevelser och tankar, samtidigt som sociala förhållanden och relationer inte värderas som så viktiga, och begrepp som delaktighet, bildning och demokrati är frånvarande. Problemet är inte bara att barn och deras familjer reduceras till mätbara ting som kan göras mer effektiva, utan också att den roll som de yrkesverksamma inom förskolan spelar undermineras.

Vi befarar att vi kommer se en profession som nästan kommer stå i spagat mellan å ena sidan sina yrkesmässiga bedömningar och sin känsla för medmänsklighet och å andra sidan alla riktlinjer och bedömningar. Barnet som subjekt och aktiv aktör i sitt eget liv kommer att överskuggas av politikers och ägares önskan om att vara duktigast klassen.

Kunskap och lärande är inte en individuell angelägenhet, vi skapas och definieras tillsammans med andra. Kunskap är inte något som individer besitter. Lärande är alltid del av större sammanhang.

Vi är övertygade om att barns intelligens undervärderas när undersökningar och utbildningsprogram blir svaret på samhällets utmaningar. Vi är också övertygade om att barn är viktiga i sin samtid, inte bara i framtiden. Och vi är övertygade om att förskolans uppgift är att iscensätta en pedagogik som tryggar barns nyfikenhet och motivation att undersöka världen omkring dem, och skapa teorier och kritiska perspektiv – tillsammans med andra.

Mer kontroll i förskolan är inte lösningen på skolans utmaningar, det är inte heller svaret på ett lands ambitioner i internationella rankingar. För oss är kartläggning och kontroll motsatsen till en förskola som en demokratisk mötesplats. Det är motsatsen till att se delaktighet och utforskning som en grund för lärandet. Det är motsatsen till att se barnet som ett subjekt och en aktiv aktör i sitt eget liv, och därmed är det också motsatsen till vad förskolans verksamhetsmål och dess läroplan säger att professionen skall fokusera på.

Norsk Reggio Emilia Netverk manar till försiktighet vid användning av bedömningsverktyg och pedagogiska program som fokuserar på fel och brister hos barnet och cementerar en snäv kunskapssyn. Vi motsätter oss starkt disciplineringskulturer som strävar efter lydnad hos barn. Att uppmana människor att gå i takt är ett misstag som vi inte vill begå igen.

Norsk Reggio Emilia Nettverk

Kari Carlsen, Lasse Heyerdahl-Larsen, Aud Eli Kristoffersen, Birgitte Ihlen Tønsberg, Bente Brissach, Anne B. Hansen, Mona Nicolaysen