Sol, vind och nya förskolor

– Mycket av det som våra barn skapar bär spår av glitter och kristaller. Kanske är det havet och ljuset som påverkar dem, funderar Maria Johannesson, som tillsammans med Annika Meigård Sonevang och Ulrika Yngvesson har gått från att vara anställda förskollärare till att bli småföretagare för att kunna leva sin vision i en egen Reggio Emilia-inspirerad förskola som de startade för två år sedan i ett nytt villaområde som ännu inte är färdigbyggt. Nu öppnar de ytterligare en förskola i Hälsocentralen i Färjestaden.

– Vi kompletterar verkligen varandra. Annika är den som kör, Ulrika är den som bromsar och jag är den som reflekterar, säger Maria med glimten i ögat när hon berättar om hur de bistår och lyfter varandra i allt från pedagogiska frågor till företagandet. De försöker också vara generösa mot varandra, så att till exempel Annika som har mindre barn inte ska behöva jobba över när Maria och Ulrika kan de eftersom de har en annan livssituation. De har också delat upp sina roller så att Maria är VD och pedagogista. Annika är förskolechef och Ulrika är kvartersmästare, och den som nu flyttar över till deras nya förskola, vilken än så länge bara kommer bestå av en småbarnsavdelning för tolv barn, men planen är att de ska kunna bygga en ny villa för sin förskola i Färjestaden också.


– Vi vill ha in mycket förändring – överallt, fortsätter Maria när hon visar runt på Undringens förskola.



För att klara det kände de att de behövde en lite större organisation, när de nu ska gå från från fem till tio personer.



– Vi ville också att fler barn skulle få möjlighet att gå i en sådan här förskola. Men samtidigt vill fortsätta vara en småskalig förskola också.



Innanför entrén (som är större än de andra familjevillornas runtomkring för att de valt bort klädkammaren) finns Kulingen, de äldsta barnens avdelning i form av ett enda stort rum (villornas vardagsrum) vilken här blivit till ett kombinerat torg och ateljé med många små ”stationer”, material och möjligheter.



– Vi lade in ett schackrutigt golv här istället för standardparketten för att det skulle vara mer kreativt, inflikar Maria innan vi går vidare till Brisen, de yngsta barnens avdelning som fått de tre mindre rummen (villornas sovrum) där de gjort plats för bygg, drama, lek, musik, rörelse ... Alla rum och bägge barngrupperna på Undringen står i förbindelse med varandra, särskilt under förmiddagarnas projektarbete, då de arbetar i många små olika grupper som också kan vara väldigt åldersblandade.



På eftermiddagarna fungerar Undringen även som fritis, eftersom föräldrarna till sexåringarna som gick över till skolan i fjol önskade det och det gjorde barnen också, i början.



– De gav verkligen ny energi till oss alla när de kom tillbaka. Men nu går bara ett av de åtta som började kvar, berättar Maria, som inte riktigt vet hur det blir till hösten eftersom det beror på vad de barn som slutar då och deras föräldrar vill.



Att välja en ny standardvilla för en förskola kan tyckas märkligt, men Undringen ser inte ut som ett hem utan som en förskola och med dagens öppna planlösning och stora fönster mot marken går det lättare att skapa förbindelser och föränderlighet, just som Maria, Annika och Ulrika jobbar för att få till. Dessutom ligger den bra till där familjerna bor. Men några ändringar har de varit tvungna att göra när det gäller brandskydd, ventilation och tvättrum. Men inga större, vilket underlättade för dem att få med sig banken eftersom banker alltid tänker på att säkra sina tillgångar vid eventuell konkurs och här såg de en förskola som lätt skulle kunna bli en eftertraktad villa igen.



– Vi ville också laga all vår mat själva, men det var tyvärr inte hållbart. Det skulle ha kostat oss en halv miljon extra för att bygga om köket för de regler som finns, så nu tar vi vår mat från samma ställe som många andra i kommunen. Äppeltomten har väldigt bra mat, och vårt kök får vara uppvärmningskök där vi får göra ganska mycket själva som sallader, pasta och potatis, och baka, så maten finns nära barnen, säger Maria och tillägger.



– I början tog vi mycket extern hjälp. Min man som hade startat ett företag några år tidigare var ett bra stöd och även Annikas man som är jurist.



– När vi gick in i det här var vi noga med att inte ha några hierarkier mellan oss, vi tre som ägare och förskollärare Emma Karlsson och Matilda Roth–Brinktell är alla lika viktiga. I början hade vi till exempel mycket hjälp av Harolds tio punkter och vi försökte gå varsamt fram, diskutera och läsa mycket. Vygotskijs lilla röda bok om och fantasi och kreativitet har till exempel hjälpt oss mycket det senaste året, så att vi får in fantasin också.



Det var deras handledare Per Bernemyr som uppmärksammade dem på det, vilket Maria Johannesson berättar mer om, och om sina pedagogiska tankar och arbete i Modern Barndoms pedagogenporträtt i nr 3/14 som utkommer 4 september.



– Varje fredagsmorgon har vi vikt två timmar för reflektion tillsammans, mellan sju och nio, berättar Maria vidare.



Under våren har de arbetat med ett planetprojekt vilket startade med att barnen hittade ett rådjursskelett i skogen i höstas vilket fick dem att fundera över vad det kunde vara för djur. ”En dinosaurie kanske?” Och så funderade de vidare om varför dinosaurierna dog ut.



– Eftersom Per hade uppmärksammat oss på att vi var väldigt målstyrda och duktiga på fakta men inte lika mycket på fantasi, och att vi behövde öppna oss mer för det okända, så började vi fråga barnen mer frågor som öppnade för det, som ”Om ni kunde hitta en annan plats där dinosaurierna kunde leva vidare – hur skulle den se ut?” Barnens teorier ledde sedan till att de skapade en egen planet, Satronus, som de började bygga upp på ett stort runt bord med en kall och en varm sida och en ond och en god. Där har vi verkligen kunnat se spår av barnens världar utanför förskolan och hur de vävt in dem där. Där finns också mycket empati kring de varelser de skapat, och tankar om kretslopp och hållbar utveckling. Barnen har till och med gjort en egen sång om sin planet, som Anton, 3 år, gav namnet Saturnussången, berättar Maria och avslöjar att de äldre barnen snart kommer in och sjunger den och berättar om sitt planetprojekt.



En stund senare sitter vi alla på golvet och sjunger Saturnussångens alla verser till Lejonsångens melodi. Därefter hämtar några av barnen varelser som de skapat och berättar om den, som att Celvins träd bara kan växa i tunneln för att det finns vatten där.



– Den äter jaguarer och är snabb också.



– Men innan sa du ju att den är långsamt, invänder en av kompisarna.



Celvin funderar en stund innan han håller fram sitt träd ännu mer och säger:



– Mitt träd är snabbast när det springer – men långsammast när det går.



– Barnen äger verkligen det här projektet och de är så nyfikna på varandra, berättar Maria när barnen gått för att äta lunch. Men inte bara barnen utan föräldrarna är också väldigt intresserade av vad vi gör på Undringen. Det är till exempel de som har skött hela ”marknadsföringen” av vår nya förskola. Och igår kväll när vi hade föräldrasamtal och diskuterade surfplattor var alla så engagerade och delaktiga, alla ville lyssna och diskutera, och det fanns inga rätt eller fel. Föräldrarna här är verkligen en del av Undringen, precis som barnen, säger Maria.

Text: Maria Herngren

Bild: Undringens förskola