LEDA OCH ENSAMHET

(Maria Herngrens ledare i Modern Barndom nr 4/11)

Visst minns ni hur ledan liksom kröp och kliade i hela kroppen!? Trästolen skavde, skolbänken klämde och klassrummet krympte, medan lärarens röst malde. Om allt som var så viktigt: länder, städer, årtal, tabeller, krig, kungar, psalmer ... Flera decennier senare ler jag i mjugg när jag gästar ett kyrkbröl
lop och det ”Fader vår” jag drillades i var morgon består av andra ord. Som så mycket annat har även mycket av skolans ”grundkunskaper” ett bäst före datum.


Jag tänker på det när jag läser vad Malaguzzi sa om skolan i den föreläsning vi nu publicerar: ”en skola som man tycker om, där man kan leka och arbeta och där man framför allt kan skapa vänskap, solidaritet och kunskap. Där leda, tråkighet, jagas på flykten, därför att det är det mest avskyvärda som vi vuxna fortfarande ger barnen.” Det har gått tjugo år sedan han sa detta, ändå tycks ledan inte bara ha bitit sig kvar i skolans värld utan rentav ökat medan viktiga kollektiva värden kommit allt mer i andra hand.

Säg den lärare som klarar av att stå emot pressen att korvstoppa sina elever med lättmätta fakta när mätkulturen breder ut sig. För nog riskerar de mer tidsödande kunskaperna, som kräver fördjupning och ifrågasättande, att få stå tillbaka. Liksom vänskap, solidaritet, nyfikenhet och kreativitet, som så väl behövs för att vi skall kunna tänka nytt.

Fantasin verkar ju dock kunna överleva rätt trista miljöer (även om den mår bättre av att tränas förstås). Som när jag flydde mitt klassrum för mer hissnande äventyr. Något jag fortfarande gärna praktiserar på vissa möten. Då byter jag snabbt och obemärkt om till min osynliga dagdrömsdräkt. Väl tillbaka i ”verkligheten” igen är jag inte bara ett äventyr rikare utan ofta också någon användbar tanke.


Men hur går det med solidariteten och vänskapen? Klarar vi dem på egen hand? Så här skrev Bengt Göransson, tidigare skol- och kulturminister, i DN i våras om skolans viktiga kollektiva roll: ”det är inte alldeles enkelt att
hävda skolans företräde i en tid när det kraftfullaste slagordet under snart fyrtio år har varit: ’Satsa på dig själv!’ Det är ju en negativ variant, ’Bry dig inte om andra!’ Och det har fått förfärande konsekvenser för det arbetande kollektiv som skolan faktiskt är.” Och för de barn och unga som går där, skulle jag vilja tillägga. För skola och samhälle kan inte fungera som ett EM eller VM! Vi människor är och kommer alltid att vara bero
ende av varandra, därför behövs grupper och samhällen där vi får vara medlemmar
och medborgare, inte ”ensamborgare” eller ”motborgare” som ständigt måste tävla
med varandra.

Att många barn känner sig ensamma och utsatta i skolan idag är knappast konstigt. Många är också rädda, vilket Elisabeth Dahlin, Rädda Barnens generalsekreterare, skriver om i Signaturen denna gång. Leda, ensamhet och rädsla – sämre utgångsläge för lärande kan man väl knappast få!?

Maria Herngren, redaktör och ansvarig utgivare för Modern Barndom