Fria Emilia i Reggio Emilia

Nästan all vår personal och skolstyrelsens ordförande, som också är en av våra föräldrar, reste i juni till Reggio Emilia för att under några dagar ta del av deras grundskoleerfarenheter i skolan på Loris Malaguzzis Internationella Center.

Mitt första intryck var att de i Reggio Emilia verkligen är medvetna om att förskolan och skolan har ett viktigt politiskt syfte. De tar tydligt ställning för att barn också är medborgare, med värdiga tankar, vilka bär på en rikedom som är ”lika viktig som vatten är för mänskligheten”. Därför prioriterar de projekt som ger barnen reella möjligheter att påverka samhället och som bygger relationer mellan staden och barnen. De är också medvetna om att de behöver modiga pedagoger som inte bara ser problem utan också möjligheter. Pedagoger som vill anta utmaningar, är nyfikna på förändringar och vill skapa nya möjligheter. I Reggio Emilia vill de göra skolan till en plats där allt är möjligt!

Deras filosofiska ställningstagande är lika starkt. Alla deras svar på våra frågor bottnade i en syn på lärandet och på barnet som en aktiv medkonstruktör i sin egen unika förståelse av världen. Ett barn som bildar sig och lär sig, inte utifrån vuxnas redan färdiga kunskaper, utan i relation till sin egen erfarenhet. Ett barn som är delaktigt i sin egen läroprocess tillsammans med andra barn och vuxna.

Allt detta fick vi möta och se i deras förhållningssätt, i deras miljöer och organisation. Att allt hos dem är uppbyggt och organiserat för att göra sådana relationer möjliga. Till exempel hur deras torg fungerar som en naturlig mötesplats, och hur deras möbler och material gynnar samarbete. Vi såg en cirkularitet som gynnar kommunikation överallt, samt en genomskinlighet för att de ska kunna berika varandra, se vad som händer, smittas av det ... Till och med deras trappor var byggda för att gynna kommunikation, förhandling och diskussion.

Allas tankar är nämligen lika viktiga, lika värda, oavsett ålder. För att uppnå det försöker de komma bort från alla hierarkier, bland annat genom att låta olika åldrar mötas och låna ut sina kompetenser till varandra, men också bjuda varandra på sin osäkerhet för att kunna hjälpa varandra och överraskas av andras tankar. Här spelar deras många ateljéer, där barnen kan skapa tillsammans, och deras val av digital teknik som främjar kollektivt lärande, en stor roll. De satsar alltså inte på en dator till varje elev utan istället på sådan teknik som webbkameror som eleverna kan använda tillsammans för att uppleva, undersöka, utforska och kommunicera.

I varje rum möttes vi av stora papper, fastsatta med klädnypor på vajrar, där barnen klistrat fast sina teckningar, anteckningar, frågeställningar, ritat pilar som binder ihop olika hypoteser och försök till svar. Dessa, elevernas egna pedagogiska dokumentationer, visade deras läroprocesser och tankar om hur allt hänger ihop. Dokumentationer fyllda av lärandespår som synliggjorde såväl barnens som de vuxnas läroprocesser. De fungerade även som ”index” till de ”aktiva hyllorna” bredvid, vilka med sitt innehåll speglade vad eleverna försökte förstå just då. Tillgängliga hyllor som var laddade med material och artefakter för att ge idéer, inspirera och synliggöra de olika projekt och teman som grupperna höll på att utforska.

Naturligtvis fanns där även böcker. Men inte läroböcker med färdiga tankar kring något kunskapsområde utan istället olika sorters biblioteksböcker, även sådana som motarbetade och utmanade varandra med sina olika åsikter och teorier. Böcker med olika källor för att uppmuntra till ifrågasättande och kritiskt granskande, eget tänkande och egna teorier, vilka bygger på att mångas erfarenheter sätts i relation till varandra.

Vi fick också möjlighet att ta del av några av de utmaningar som pedagogerna där ger till barnen. Frågor som hjälper barnen att ha fokus på det väsentliga, och som förenar både vetenskapliga och estetiska undersökningar, och som skapar kognitiva konflikter samt eggar dem att testa nya teorier. Frågor som också leder till att de bygger upp en gemensam plattform mellan sig och barnen, vilket även skapar nya relationer dem emellan eftersom de då delar samma intresse. Frågor som hjälper barnen att tänka själva men också uppmuntrar dem att tänka tillsammans.

Detta och mycket mer fick vi inblick i och bar med oss hem till Fria Emilia i Boden och som vi nu arbetar vidare med efter våra studiedagar i Reggio Emilia i somras. Förhoppningsvis kommer vi också att få möjlighet att utbyta fler erfarenheter med skolan i Loris Malaguzzi Centret, vilket de också uttryckte en stark önskan om, men hur det ska organiseras vet vi ännu inte.

Francoise Dubois

pedagogista på Fria Emilia i Boden